oublieuse

you're so fucking special

samuel är världens finaste person, verkligen alltså. jag älskar honom till horisonten och tillbaka, runt jorden upp och ner och ut och in. om ni visste hur bra han är. antagligen kommer ni aldrig veta, även om ni också får ta del av honom ganska ofta, så har han sidor som bara är för mig. och vi pratar inte bara guldkanter utan alldeles förgyllt och överrösat med allt som är fint och glittrar och glänser och blänker. nu kan det hända att någon eller alla tycker att dethär är cheesy eller corny eller smörigt, jag ska försöka spara på smöret och bara vara saklig, för det här vill jag säga nu. samuel är nästan alltid glad så bland annat därför blir man nästan alltid glad tillsammans med honom. och att vara glad vill man ju. snäll är han också, så himmelens snäll. det här är en person som bestämde sig för att vara en del av mitt liv och det är jag honom evigt tacksam för. rolig är han också, ibland vet han inte om det, men det blir ju bara dubbelt upp man kan skratta åt honom och med honom! eller så kan man skratta åt mig eller någon annan pga honom. jag är så himla himla himla glad att det är just han som är min pojkvän och ingen annan. om han inte hade varit det hade nog ingen varit det. han är finast i världen och jag är så kär i honom. jag har ett favoritställe på hans kropp. det är på undersidan av överarmen, där armhålan slutar och ungefär en decimeter ner. jag lovar att det är den lenaste huden jag känt i hela mitt liv. mjukare än en bäbis. som att klappa på en katt med superfin päls. fast på en människa istället. kan klappa hur länge som helst. nu låter det kanske stört, men det är alldeles sant. hela hans hud är egentligen jättemjuk, jag känner mig som ett träd i jämförelse. och så luktar den så gott. han är bra på att kramas när det behövs så som det behövs. äsch ÅH HAN ÄR SÅ SJUKT JÄVLA JÄTTEBRA. ville bara berätta det för er, lite sådär svart på vitt, så ni inte börjar tvivla å att jag har världens bästa pojkvän. ursäkta för en annars dålig text.

svara då.
jag har ju ringt. jag har ringt sju gånger.
sju gånger.
jag måste få prata med dig. jag måste få höra dig.
måste prata med dig.
svara då.
svara då för helvete.
men svara då.

tack för idag.

om ingen annan kan splitta oss kan inte vi det heller.

vi är idioter. men jag älskar dig och nu kommer det vara bra.

så sover mymlan framför mig mellan mina armar, och hon tar lika djupa sovandetag som du.

och jag är förstås vaken.

vad är det här
vad är det här
vad är det här
vad är det här

åh just det. du har åkt hem, långtlångt bort.
det är den där känslan som jag så ofta har när du inte är här. som jag inte ens vet om den har med dig att göra ens.
men som jag aldrig vaknar med bredvid dig.

det är den där känslan som får mig att så fort jag vaknat börjar sjunga sånger i mitt huvud och desperat hitta på fortsättningar på drömmarna som jag inte ens tyckte var speciellt trevliga, bara för att slippa känna efter hur jag mår. slippa känna efter och inse att det känns meningslöst hopplöst panikartat onödigt.


jag vet ju att nu när du åkt är det enda jag får av dig några sms och telefonsamtal som ideligen bryts. dom säger att vi pratar mycket med varnadra. men jag är ju kär. hur ska det nånsin kunna räcka. jag behöver så mycket mer. dom säger, nu är det ju bara två månader tills han flyttar. ja, men vet ni hur lång tid två månader är. de kanske kan tyckas gå snabbt men vet ni hur långsamt de går när man saknar någon.

och genomskinlig grå
blir jag
utan dina andetag

så fort jag bara har din röst genom telefonen så går du på något plågsamt skrämmande vis tillbaks till att bli den där personen som jag visserligen är kärkärkär i men som jag kanske inte riktigt känner och som kanske inte riktigt vill ha mig så nära som jag vill. jag vet att du gör ditt bästa och att detta bara är i mitt huvud, tankar känns skär som bitar av glas. du vet hur jag är. och jag vet ju vem du egentligen är. kom gör mig lugn.

jag kommer aldrig tillräckligt nära såhär.

dethär mina vänner, är ömsesidig kärlek. hon spinner i mitt knä när jag sitter vid datorn eller läser, jag ger henne mat och vatten och slänger inte ut henne allt för ofta även trots att hon väcker mig vid halv 6 och väsnas till förbannelse. (frihet är slaveri, och jag vann.)

du säger att det kommer gå bra när du kramar mig och du håller en hand om mitt huvud, du har torkat bort flera av mina tårar som inte vill sluta rinna över med jämna mellanrum trots att jag försöker att hålla tillbaks dem. du säger att det kommer gå bra. varför känns det då som om revbenen ska gå av. du säger att det kommer gå bra, men jag vet. jag vet att det inte kommer att gå bra. det kommer att gå, det vet jag. det är klart att det gör. men jag tror inte på att det kommer gå bra för min del. men det säger jag inte. för min röst låter så jävla ynklig varje gång jag ska försöka säga något. jag vill inte gråta, jag vill ju inte det. men jag kan inte låta bli.

och så plötsligt hittar jag mig själv räknandes helt andra dagar.
jag förstår inte, handlar detta om stolthet? inte från min sida, den kastade jag bort för ett tag sedan, hade det varit en svald stolthet jag behövde hade jag gett mig själv en örfil för länge sedan, vad jag behöver är vetskapen om att jag inte kommer få höra det där som jag tror kommer komma, de små få obetydliga orden skulle skjuta mig. jag vill ha ett hederslöfte om perfektion, och det kan ingen ge mig, jag kan inte ens lura mig själv till det. jag försöker spela upp scenariot i mitt huvud, det slutar lika illa varje gång och det gör ont. och detta, nuet gör lika ont. och en del av mig tror att det egentligen är ingenting, att det för dig är ingenting, det gör också ont. jag vet att detta lika mycket är mitt fel, men jag undrar om det är utav samma anledningar. du vill inte höra eller se dehär orden, men jag klarar omöjligt av att gråta mig till sömns inatt också. förlåt mig, men när ska du någonsin förstå?

jag vet jag vet. men jag tvingas svälja ner detdär flera gånger om dagen. helt plötsligt har mitt huvud hittat på att det är något som inte stämmer, så att jag måste övertala migsjälv om att allt är bra. håller väldigt mycket inre monologer med migsjälv, som i huvudsak går ut på att jag skäller ut migsjälv.
stört, så mycket strunt jag råkar skriva när jag inte tänker. ja jag vet ja jag vet. allt är bra och vi vinner. men jag ska fan spränga sverige och pussla om det så det passar ihop.

undra när jag ska hitta ett annat samtalsämne. om en månad kanske.

förstår du? va?
och jag känner en sån lättnad när musiken går på igen.
det är en rastlös krypande känsla i mig, när vi inte får vara nära varandra. du sa att det känns bra för du vet att om det verkligen skulle vara så kan du åka till mig, för jag finns där. du finns där, och hur mycket jag än anstränger mig och koncentrerar mig så får jag inte vara nära dig. och det känns inte bra. det här känns inte bra. det är inte som förut, jag är inte van nu, jag är avvand. och tvärt om, avvänjning tar lång tid, som för en fölis ju. det är så himla dumt alltihop, jag lämnar alltid mitt självförtroende på dedär perongerna. tänk om du ändrar sig tills nästa gång? jag läser in betydelser i inbillade förändrade tonfall. sitter tyst och väntar på att du ska säga precis detdär som blåser bort det. vet inte vad det är jag vill att du ska säga, har ingen aning. något som tar bort känslan i magen, som får mig att inte gråta när jag lagt på telefonen. jag vet att jag måste skärpa mig, sluta vara så  ynklig och mesig. men det är inte så lätt förstår du. mamman och pappan har allid sagt att jag är ett känsligt barn. och det är ju sant. men åh, jäkulsens.
egentligen så skriver jag inte till dig åt dig för dig. det bara blev såhär.