oublieuse

Jag vet att jag aldrig skriver någonting betydelsefullt, tar ställnig till något och mest svamlar om rent ut sagt skitsaker som väl inte en jävel tänker på i mer än 7 sekunder, exemepelvis att det finns asdyra fiskar. Det är egentligen inte så att jag inte tycker saker, jag har ganska mycket åsikter om somliga saker, och egentligen så är jag inte rädd för att säga vad jag tycker (nästan) jag står oftast för vad jag tycker, jag tycker ju att jag har rätt. Inte så att ajg tar mig själv på så jävla stort allvar och tycker att ajg är smartast i världen nejnej. För samtidigt så är jag ju rädd, att jag inte ska kunna formulera mig på ett bra sätt eller alls. Att det ska komma någon som är mycket mer insatt än vad jag är och trycka till mig, dumförklara mig, tycka att ajg är en löjlig människa. Att jag ska stå försvarslös och börja fundera på om jag ens tycker dethär. Att jag ska känna mig skrattad åt. Förutom dethär fenomenet som i amerikat kallas för giving birth så är att folk ska skratta åt mig en av de saker jag är mest rädd för. Prestationsångest och mindervärdeskomplex och rädsla för att göra bort mig begränsar mitt liv så otroligt mycket. I alla tänkbara kategorier.
En sak kan jag iallafall ta ställning för här och nu, tillsammans med en undran ifall det är ett moraliskt dilemma för er, för gränsen måste ju gå någonstans åtminsone? Nu ska jag göra mitt utalande,
E och Å, jag älskar er förvisso, men ni säljer era själar till köttindustrin!!!
appropå det här, så gick det idag uppför mig att det kanske kommer bli svårt för mig att arbeta inom resaturangbranchen, då jag redan sen innan är ganska äckelmagad av mig när det kommer till andra människors matrester osv, iallafall, det lite nyare problemet; köttlukt. Jag har alltid tyckt att kött är gott, spagetti och köttfärsås var typ min favoriträtt. Men när jag diskade en köttfärsstekpanna efter S och Jeff i Åre, och stod i den lukten i ja den lilla stund som det tog för mig att gör adetta, så fick jag kväljningar, rikttigt konkret illamående helt enkelt. Hela ajg var bara ett enda stor UEAEHAAAAAAAH. kan detta bli ett problem tro?

Iallafall, utifrån denna blogg, som jag ju faktiskt regelbundet och kanske tillochmed lite för ofta sriver , så undrar jag vad jag egentligen ger för bild av migsjälv och hur nära verkligheten den faktiskt är. Nu är ju största delen avmin otroligt lilla skara läsare folk jag känner väl så den itne är så spridd som den förra (men jag tror att det finns ett par till väldigt ytligt bekanta som läser, någon helt okänd tvivlar jag på denhär gången) så jag behöver kanske inte oroa mig egentligen. jag kan ju inte fråga iheller, typ, kära bloggläsare, vilka är ni? Det skulle ju bli ytterst pinsamt eftersom ingen skulle svara. Men saken är att jag typ är besatt ( i mitt huvud) av att veta vad folk tycker, tänker och säger om mig. Oftast får jag ju inte veta, och när någon väl kläcker ur sig något som någon annan sagt, ja då tenderar ju detta att inte direkt vara särskilt possitivt, exemeplvis som att jag är avsykvärd, (oh happy day liksom). Min stilla undran är väl då egentligen om man utifrån min blogg tror att jag är en (jag säger inte att det är motsatsen, men fan jag hoppas ju) tråkig, totalt ointressant, lågt begåvad lat deppig bitter människa, som inte gör annat än att säga fan livet typ. Det är lite så det känns när jag själv läser, jag skämms liksom. Framförallt funderar jag på om jagsjälv skulle läsa min blogg om jag inte vore en nära vän till migsjälv. Om den på något vis skulle kunna var ett värt tidsfördriv då man inte har något bättre för sig, eller kanske lite mer tillochmed ( fast det vet jag att den inte är) Min kanske och förmodligen bästa kusin L sa häromdagen at hon tyckte att den är precis så som hon tyckker att den (vet iten on hon menar din, eller en) blogg ska vara. (blev så himla glad) Att hon är så himla trött på alla som försöker vara seriösa. jag med, Gud jag med. alla dessa jävla pretton, som använder så svåra ord de kan peta in överallt, bara för att det ska verka bra, för de ska verka så jävla kunniga, djupa, världsvana, duktiga and so on, jag hittar ens inte ordet jag letar efter. alltså jag vill slå dem. ni lurar ingen. jo många men inte alla. jag vet att jag själv kallas pretto, men min blogg är fan inte pretto. så trött på alla som ska vara så jävla Pk hela tiden, och ännu värre är dom som ska vara tvärt om bara för att provocera. varför? om man inte tycker något så säg det inte? varför vill man provocera fram diskussioner? Är det inte roligare att diskutera något man känner föroch har någo riktigt att säga?  elelr har jag bara missat hela grejen med provokation? allvarligt talat så orkar jag inte migsjälv längre nu.  om någon har läst allt detta ska den fan ha poäng.