oublieuse

09.50
Spoke kom förbi och drev inte med mig, han sa bara hej och sen backade han tillbaka och han satte sig ner och frågade hur jag mådde, hur allt går och varför jag inte var ute på apu. Han fårgade vad jag skulle göra sen, efter våren, och jag sa att jag hade ingen aning, att jag inte visste, han frågade måste man alltid göra det? sen log han och gick sin väg.

Jag har drömt om barn som dör och kastat ett av de säkert tjugo brev jag försökt skriva inatt. Jag har krupit ihop i fosterstälning och frusit och lyssnat på blåsten och regnet.
först är klockan tolv och sedan ett, och plötsligt är den fem, så därimellan måste jag ha sovit, men jag minns det inte.

Det är när jag börjar såhär som jag inte vet om jag kommer sluta, jag vet att jag skriver alldeles för mycket  och att det aldrig är viktigt. att dem är för långa eller för många. och det finns saker jag vill säga dig som jag vill att du ska förstå men inte har en aning om ifall du kommer göra och inte vet om du tycker jag behöver säga och det finns saker som jag vill säga men inte kan och på dethär viset så känns det nästan som jag sagt det och då känns det lite lite bättre.

11.15
och du, du frågar om jag tycker att vi drar och sliter i dig. och det tycker jag egentligen inte men jag vet heller inte vart jag ska vara, för jag vill inte göra någon ledsen och ni säger att det blir ni inte men samtidigt så säger ni till varandra att ni aldrig träffar mig att det känns som att jag flyttat någon annan stans. Jag vill vara överallt hela tiden och ingenstans någonsin och jag vill ha det som innan fast att jag vet att det är bättre nu och att det aldrig kommer hända och egentligen så vill jag ju inte det iheller, och när jag tänker så blir det så barnsligt och jag vill sätta mig och tjura på mitt rum men istället så lägger jag mig i sängen och biter ihop tänderna med gråten i haslen och då är det inte ens samma sak jag är ledsen över längre. Och sen försöker du hålla mig i handen eller klappa mig över håret och jag vill inte att du ska röra vid mig, eller prata med mig. jag vill vara ensam, jag ser att du betraktar mig och jag vill säga till dig sluta titta på mig, sen inser jag hur självisk jag är, att du också känner dig ensam, att du är mer ensam än jag, men jag kan ändå inte, jag kan ändå inte.


12.35
Kanske, A kommer stegandes mot mig och vi har inte setts på flera veckor, inte sen den 17 oktober om jag inte minns fel. Det behövs te känner vi och en vänskapligare miljö. sen sitter vi i busskuren och stirrar genom hålen som jag inte förstår mig på som gör att man känner sig dum i huvudet, vi förbannar regnet och hon röker och det gör han med, och stämningen mellan dem känns lika kylig som vädret och det svider lite i mig, precis som det alltid gör i sådana situationer, vem det än gäller. på cosmo sitter jag än en gång vid bordet i hörnet vid fönstret, (för soffan är som vanligt upptagen av endast en person som sitter på stolen vid det bordet och jag förstår inte varför de gör så) mitt emot någon jag tycker om och lyssnar och tittar på världens finaste tavla med glitterram, den som hänger där på sned ovanför elementet och är målad av snigelbarnen på hatt..(hur kunde jag glömma det nu?)

14.50
S ringer och är förkyld och han har köpt en chokladkalender och det känns som om det är det finaste någon gjort för mig.

16.10
Jag lyckas kamma ut en del av min dread, en liten, men det räknas. Och jag stirrar på migsjälv och undrar om jag ska våga chansa på att färga håret brunt utan att bleka det, eller om jag pga min ekonomiska situation är dömd till svart hår med utväxt.

18.45
Har anmält mig till SJ prio, men fattar ingenting. (Det ska nog bli bra.)
och jag har ingen rubrik till dethär, sen kommer jag på att jag sagt att näe jag vet inte är min replik, och H säger då att

du är "Näe, jag vet inte" personifierat!
Så så fick det bli helt enkelt.