oublieuse

såhär var vår sista temadag med sjundeklassarna. pojkarna på porträtten hade varit finfina lillebröder. jag har paxat. Filip och Alexander.


klockan är halv tre, sitter och lyssnar på mew,
comforting sounds, jo jo. Det får det bara att dra ihop sig imagen, eller så är det kombinationen av den och hennes ord. hon skyller på sigsjälv, men så är det väl att vara förälder, och hon säger att jag skärmar av mig och vägrar ta tag i saker och ting som inte är enkla. att jag inte ens vill prata om något och inte vill ta emot någon hjälp, det är inte det att hon inte har rätt i en del saker hon säger, men jag önskar att folk kunde sluta säga till mig att de känner sig värdelösa och bara står handfallna och ser på medan jag släpper allt och faller neråt bakåt, för de har inte förstått, att jag ju också känner mig värdelös, hela tiden. det är för de jag har svårast att förklara för och prata med, de skrämmer mig, det skrämmer mig, att inte kunna förklara så att jag blir förstådd, eller så att det blir fel, jag vill inte säga om det inte blir rätt. från början. det måste bli rätt. annars kan det lika bra vara. och jag vet inte vad som kommer hända sen, och nu är det sent och jag börjar ledsenblogga igen och det är så dumt så himla dumt. så nu slutar jag med det.