så där sitter jag, och försöker hålla mig för skratt,
för jag karar inte av situationer som på så vis är stressande för mig,
de får mig att skratta, jag klarar inte av det. inte på så sätt att jag på något vis finner det underhållande eller ens att jag försöker skratta bort det, jag vet inte vart det kommer ifrån, bara att det alltid vill komma i sådana situationer, där man inte ska skratta, jag känner mig bara så pressad och obekväm.precis som att jag blir stressad och därför alldeles blank i huvudet när jag får en konkret fråga där jag måste välja själv och det inte finns ett konkret svar, och därför inte kan svara någonting alls. fast lyckligtvis blir det mest dumma leenden som jag ofta lyckas bita ihop lite om.
Kommentarer
Trackback
