oublieuse

jag känner det, hur det kommer, från halsen någonstans. kryper, uppåt och neråt. som igår. igårnatt.
knän i hakan. vitnande knogar. spända käkar.
sen kom skakningarna.

Jag har svårt att hålla tankarna ifrån mig. Men det går ju ibland. Inte när han frågar, och fortsätter att fråga, och prata. När han puschar mig så. Jag är så otroligt medveten om allt detdär. Det är när han pratar på det viset, som det lyser igenom. att han är besviken. Att han förmodligen skämms, tycker väl att jag är korkad. vet väl inte vad han ska göra. Förmodligen vill han tycka upp mig från stolen, ruska om mig ordentligt, slå till mig i ansiktet. VAD HÅLLER DU PÅ MED, FÖRSTÅR DU INTE.
Jag vet att jag misslyckas. misslyckats.
Jag vet att han vet det. han skulle vilja säga det till mig.
Det är klart att jag förstår. det är därför jag är så fruktansvärt rädd.

man sover iallafall gott sen, när man tömt sig helt sådär.
eller gott, tungt i varje fall. Drömde att folk jag kände mördade en massa folk?