oublieuse

frågan är, varför jag sitter och peppar upp min kusin som jag aldirg någonsin pratar med inför den imorgon stundande the hives konserten han ska gå på men inte riktigt peppar själv.
jag vet inte riktigt vad det är för fel på mig, men jag tenderar att ofta göra sådana saker, peppar folk till saker som jag inte ens själv tycker är värsta grejen. eller alltså.. jag kan övertala folk att köpa kläder som de provar, utan att ens själv tycka plagget är snyggt, och ändå kan jag stå där och men jo kom igen nu! eller ett annat exempel, i fredags på Ås jättefina middag, så började jag peppa att hon skulle med ut sen och liksom bah, men vadå det skaadar ju inte att fråga om dina päron kan hämta, när jag kommit på att min egen pappa inte kunde köra dem hem, och då satt jag hela tiden själv och tänkte i mitt stilla sinne att om jag helt och hållet får välja vill jag inte gå ut ikväll. varför, övertalar jag folk att köpa/tycka om saker, som jag inte ens själv gör? det är ju askonstigt? (förlåt, skitkonstigt) ett annat exempel är när jeff skulle köpa sin fjällrävenjacka, han var lite tveksam, men nog fan skulle jag se till att han köpte den. brukar inte jag alltid prata om hur illa jag tycker om de där förbannade dunjackorna? vadfan var grejen men DET egentligen?  (jag ber så hemskt mycket om ursäkt för dethär jeff, ni behöver ju inte tala om det för honom) det exemplet var kanske iofs inte mitt bästa för jag visste ju att han verkligen egentilgen ville ha dendär jackan spå det kan ha varit av ren välvilja..jag kommer bara itne på något konkret annat exempel där någon verkligen KÖPT något.men gud jag vet att det händer..jag menar, jag ger väl blanka fan i att min kusin tycker det hade varit roligare om det var på en fredag..alltså, jag ska inte på konserten, vi umgås inte på något vis, vi pratar typ nevaah med varandra, jag skulle inte märka om han så grät för att det var en så bra spelning, eller om han slängde sin biljett i soptunnan. fan alltså.
när ska jag skaffa mig ett liv?