oublieuse

jag åkte tåget mot göteborg och det var så mycket människor och hundar och tidningar. på perongen satt samuel och linn och vi tog en spårvagn till liseberg och där var hela göteborg och halva resten av sverige och ville och se det sista av håkan hellström på länge vi fick stå i kökökö och missa en halvtimma. men det är okej, håkan sjöng känns ingen sorg för mig göteborg och den firade 10 år prick. allt var finfint, men vi kunde inte dansa för jag hade en stor väska och jag såg ingenting för även om jag inte är så liten så är jag inte så stor och bakom stora människor blir man liten. efter allt och en lång varm buss var vi i dendär stan och bussen tyckte jag var i vägen och körde på mig lite men jag dog inte, och jag dog inte heller när samuel lurade mig att gå på en tågbro på hemfärden och nejnejnejdå där kommer inga tåg och du kan inte ramla ner, men så tändes alla lampor och det kom tydligen en båt och bron behövde öppna sig och med hjärtat i halsgropen fick vi skynda oss ner på sidan, mitt hjärta i vilket fall. living on the edge. mina fötter var blodiga när vi kom hem fast inte på grund av någon buss eller något tåg eller någon båt men inte var det sämst natt nej. det är det aldrig. hur skulle det kunna vara det? vem tror på den nu? jag tror. vi tror.

och vi har en katt, en liten mymla. och lunds kullerstenar är i olika höjder och lite för många om man inte är van och inte är alldeles nykter. då händer det saker med alldeles för fina läppar.

inatt hade jag sämst natt på en buss och nu har jag ont i huvudet. men det sitter en jättesvag doft i mina kläder som inte är min. och batteriet höll hela vägen och ännu mer.