oublieuse

det funkar inte riktigt, jag läser men jag förstår inget,jag kommer inte ihåg vad jag läst bara några meningar efter. jag kan inte låta bli att tänka att det är ju bara en uppgift, vad spelar det för roll, om jag inte gör den? jag lyckas ju ändå inte. jag vet att jag inte får tänka så, men de kommer iallafall, de himla tankarna. jag är för van vid att börja och inte slutföra. det är en slags panik som far runt i kroppen på mig. jag vet ju att jag måste, att detta är min sista chans. men jag hör hela tiden jagkanintejagkanintejagkanintejagkaninte i huvudet. och samtidigt försöker jag verkligen tänka att jag kan inte strunta i det. jag har klarat en månad, tre månader går bort på praktik, ca en och en halv på lov, då kan det bara vara typ tre kvar kanske? det kan väl inte vara så svårt, när man tänker på det sådär. för någon som inte är i denna situationen själv så låter det kanske som något alldeles superlätt. det kan jag tala om för er, att det är det inte. det är det verkligen inte. det är så jävla svårt. så jävla svårt att inte åka hem och lägga mig. att inte stänga in mig någonstans och bara stirra och försöka andas regelbundet. ligga kvar och inte gå upp. jag vet att jag babblar in mig och snurrar runt och söker mig tillbaka till hur det var och kändes förut men det bubblar upp i mig och jag vet inte vart jag ska ta vägen. jag sitter med tårar i ögonen och en stor klump i halsen och försöker försöker försöker.