oublieuse

Jag har tre syskon, en bror och två systrar.

Min storebror heter Simon och han är äldst. Han blir 32 i april Simon bor i skellefteå med sin flickvän Lina och deras två små döttrar. Eftersom Simon är elva år äldre än mig så har vi inte haft någon vänskapsrelation under min uppväxt och jag har faktiskt väldigt få minnen av honom från när jag var liten. Precis som man gör med ett storasysko nså har ja alltid sett upp till simon och tyckt att han var så cool, det tycker jag nog fortfarande. jag ser upp till honom oh tycker att han är en beundransvärd person. Han är så genuint snäll och bra. När jag gick i högstadiet skulle vi skiriva uppsatser på engelskan, jag skrev om Simon. Min lärare tycke att den var så fin att hon valde ut den osm en av de som sedan skulle läsas upp för klassen. Jag vågade dock inte göra detta, men om jag inte inbillar mig så läste Malin den istället?

Nuförtiden så kan Simon och jag umgås, prata och hitta på roliga saker tillsammans på ett annat sätt. Exemeplvs när vi var i thailand förrra vintern så kunde vi gå och ta en öl bara vi två utan att det var konsigt och trots att jag är hans elva år ingre syster. Nu gör vi inte sådana här saker så ofta eftersom han bor så himmelens långt bort i norrland men det är ju alltid så kul när vi ses. Jag hoppas så himla mycket att samuel och jag har råd att åka upp och hälsa på sant, men jag kommer å mycket mindre pengar än jag räknat med så det är ju inte så säkert.

Två år äldre än mig är min syster Johanna. De två åren har nästan aldirg märkts av. Vi har i princip alltidvarit lika mycket kompisar som syskon. Jag tycker nog att ca två år mellan syskon är det ultimata åldersskillnaden, då man kan få ut som mest glädje av varandra. Det är ju ingen garanti förståss, men man har ganska bra förutsättningar. Jag och Johanna har iallafall haft väldigt mycket glädje av varandra, man har alltid kunnat leka, varit två mot förädrarna, försått varandras problem etc. Men fan vad vi har bråkat också. Johanna är nog den enda personen som jag bråkats så mycket med att tårarna sprutat. För att jag varit så arg och det har känts så urbota orättvist. Men det är troligtvis också genom de bråken som jag lärt mig att säga förlåt efteråt och vikten av det.

Nu har Johanna flyttat hemifrån och bor med sin pojkvän richard i malmö, dessutom jobbar hon väldigt mycket så vi ses inte alls ofta längre. Det kan jagtyckaär så himla tråkigt ibland, vi får väl bli bättre på det. Men vi får sätta lite fart ör planen för dem två år att stcika till Australien i september!

Sen är det min lillasyster Titti kvar, hon är fyra år yngre än mig. Vi har ju aldirg haft en relation i närheten av den som jag och Johanna haft men det har alirg varit några problem mellan oss, inga bråk alls typ. Kanske för att Titti är en ganska stillsam och vänlig person som helt enkelt inte gör så mycket väsen av sig oh hittar på dumheter, men också nog för att jag har en grej för att inte bråka med småbarn (hehe kanske fel uttryck men ni fattar) jag får liksom någonslags panikartat dåligt samvete om jag skällt på henne eller om någon annan gör det så tycker jag att det är så himla jobbigt, hon är ju så liten! Eller ja, det är nog inte riktigt så längre nu när hon är sexton år men litelite sitter det faktiskt kvar i mig. Titti är ett riktigt ljushuvud, hon var typ bäst i alla ämnen i skolan i högstadiet, på riktigt! Dessutom så delar vi lite samma passion för böcker och läsning, det har vi alltid gjort, så det är något vi alltid kunnat prata om. Nu är hon ju i den åldern då man kanske behöver prata om andra saker med någon med, jag försöker få henne att förstå att hon kan prata med mig men det går inte så himla bra, hon blir bara så fruktansvärt fnissig och förnekar allting.