oublieuse

För mig är kärlek någonting man delar. Jag kommer därför inte berätta om min första förälskelse eller om något som bara snuddade vid och aldrig blev av. Inte heller om min första häst eller några materiella ting.

Min första kärlek är Samuel.

Han finns i mitt liv för att han bestämde sig för det. Trots att jag sa tack, men nej tack mer än en gång. Men efter ett par månader var det inte bara han som var kär utan även jag. Redan från början hade vi 40 mil emellan oss. Vi hade ett så kallat långdistansförhållande, när Samuel flyttade till Åre och det istället blev 100 mil kunde man ju tycka att förhållandet gick lite åt fel håll. Men för varje timme och varje dag som gick så lärde vi oss mer om varandra, och om att vara tillsammans. Jag var ofta rädd att när han var där uppe skulle han komma på att han inte alls ville vara tillsammans med mig utan hellre ville ha en sportig afterskibrud. Men det ville han inte. Det fanns inget som var så fantastiskt som att kliva av tåget efter fjorton timmar och kliva rakt in i hans famn. Inte heller fanns det mycket som var värre än att sätta sig på det för att åka hem. Den våren fällde jag många tårar för saknaden. Jag har gråtit många gånger under de senaste snart 2.5 åren, och tro mig när jag säger att det är inte för att han har varit dålig. Samuel är precis den som jag hoppades på. Han är min bästa vän och den som jag kan säga nästan allting till och han vill alltid veta, han delar alla mina bra och alla mina dåliga dagar med mig. Jag älskar Samuel så mycket att det värker i kroppen när jag varit utan honom i bara några dagar nu sen vi lämnat allt vad långdistans och endast telefonsamtal på en månad heter bakom oss. Jag skulle aldrig klara det igen, om jag inte verkligen var tvungen förstås. Åh, det är svårt att skriva om det här. Jag vill ju att det ska lysa igenom texten hur kär jag är. Men jag får helt enkelt inse att jag inte är så poetiskt lagd. Det sämsta med Samuel är att han alltid har för mycket lök i maten, det bästa med honom är att allt är så självklart och att doften från hans hud gör mig alldeles knäsvag. Det bästa med oss är att vi båda känner att det är så rätt att vi inte är rädda för att viska för alltid till varandra.