oublieuse

Jag har fyra föräldrar som jag älskar och som älskar mig. Mamma, pappa, Eva och Anders. Jag tänker bara skriva om "mamma och pappa" idag, annars kommer det bli massor och jag ska till tandläkaren snart.
Irene och Tom heter de. De bor inte tillsammans och har ingen kärleksrelation, de har de aldrig haft. Men jag tror nog att min pappa är en av min mammas bästa vänner och vice versa.

Min pappa är en djurmänniska. Han är utbildad djurskötare och arbetar som vaccinatrör för svenska blå stjärnan och svenska djurhälsovården. Blå stjärnan kan ni googla om ni vill veta mer om, det är en bra grej! Han har hästar, en fågel, två grisar som han tagit över för att förra ägaren inte kunde ha kvar dem, likadant är det med hunden som han tog över när hon var elva för att hon behövde ett nytt hem, höns, ankor och fler fåglar har även funnits förut. För att förstå hur stor del av hans hjärta som ägnar sig åt djurs välbefinnande kan man berätta att hans drömjobb skulle vara att arbeta som en sådan person som är som en djurpolis som åker ut när det finns misstanke om missötsel och räddar djur. Det yrket finns inte i sverige och jag vet inte vad det heter, men ni förstår ändå antar jag. Min pappa är oftast glad och skämtsam och pratar hela tiden, och då menar jag helahela tiden. På det har han lite dåligt minne så han minns ofta inte att han redan berättat det han pratar om. Min pappa är en man som ställer upp för sin dotter 100 %. Han har varit med på nästan alla mina ridlektioner, han har ringt och skällt på lärare och rektorer på mina skolor när han tycker att de behandlat mig fel, han har hämtat och lämnat mig på alla möjliga ställen på alla möjliga tider. Jag kan inte komma ihåg en enda gång när vi varit ovänner. Ända gången han blir sur på mig är när jag har dålig framförhållning eller är en stor tidsoptimist. Han har förklarat för mig varför, och det är för att det är de sidor hos honom som han tycker är sämst och han gillar inte att han överfört dem till mig. Han är verkligen en enorm tidsoptimist, jag vet inte hur många gånger han fått köra mig hela vägen in till malmö istället för till bussen 5 km bort för att han hämtat upp mig för sent. Det är alltid bäst att säga att man måste vara någonstans minst fem minuter tidigare än man egentligen måste, annars kan man inte räkna med att vara i tid.

Mamma då, hon är förskolelärare i botten men nu är hon istället rektor. Det är ju bra för hennes plånbok och rygg men ibland undrar jag om det är bra för hennes psyke. Hon jobbar helt enkelt för mycket. Hon är trött när hon åker till jobbet och trött när hon kommer hem. Hon har en häst som hon får dåligt samvete för att hon inte riktigt hinner med. Men hon får ordentlig hjälp i stallet så pappa behöver inte orora sig. När mamma kommer hem är hon ungefär varranan dag på dåligt humör och skäller på mig för att jag inte "gjort vad jag ska här hemma medan hon jobbat hela dagen". Mamma och jag blir sura på precis samma sätt så det är pampampam argheter i tre minuter och sen är vi nänner igen. Min ömma moder och jag har det ganska bra tillsammans, hon är väldigt kärleksfull min mamma. Hon vill att alla ska känna sig välkomna och bekväma hemma hos oss. Personligen tycker jag hon lyckats bra med att skapa ett opretentiöst hem där man inte behöver oroa sig för om man får ha fötterna uppe i soffan eller om man ställer in maten på rätt hylla i kylskåpet. Mamma vill alltid hjälpa till, vare sig det gäller läxor eller bekymmer, hon märker alltid när det är något som inte står rätt till. Antagligen borde jag har tagit emot mer hjälp och stöd från henne när det var kämpigt i skolan och livet förut än vad jag ville göra. Ibland känns det som att jag aldrig kommer fixa att flytta hemifrån och lämna min mamma ensam. Det kommer bli riktigt jobbigt.