oublieuse

det förbannade tåget är ju aldrig försenat, 
fort går det.
det går fort.
hur fort som helst, för fort.
på något vis lyckas jag se dem över en perong och genom två rutor.
tjugo minuter. jag vet att barnen och mannen inte kunde låta bli att titta.
sen,
200 sidor i en bok. utan avbrott.
sen,
lite lättare. nej mycket.

i det samtalet, som ni inte vet någonting om.
skratt eller gråt? försiktigt skratt, såklart.
jag önskar att jag varit på samma sinnesenliga nivå,
att jag hade kunnat svara, fråga och berätta.

if you're brave enough you'll just let it happen
if you're brave enough you'll give yourself away


hur kan det ens finnas någonting som stoppar en från att svara, från att säga vad det är man tänker, hur kan man vara rädd för det efter sådana ord? här fortsätter detta i min dagbok för somliga saker behöver skrivas ner man kanske inte här.

jag lämnar det här för det går inte. jag är så trött och jag önskar att jag var mer som någon annan.