oublieuse

förstår du? va?
och jag känner en sån lättnad när musiken går på igen.
det är en rastlös krypande känsla i mig, när vi inte får vara nära varandra. du sa att det känns bra för du vet att om det verkligen skulle vara så kan du åka till mig, för jag finns där. du finns där, och hur mycket jag än anstränger mig och koncentrerar mig så får jag inte vara nära dig. och det känns inte bra. det här känns inte bra. det är inte som förut, jag är inte van nu, jag är avvand. och tvärt om, avvänjning tar lång tid, som för en fölis ju. det är så himla dumt alltihop, jag lämnar alltid mitt självförtroende på dedär perongerna. tänk om du ändrar sig tills nästa gång? jag läser in betydelser i inbillade förändrade tonfall. sitter tyst och väntar på att du ska säga precis detdär som blåser bort det. vet inte vad det är jag vill att du ska säga, har ingen aning. något som tar bort känslan i magen, som får mig att inte gråta när jag lagt på telefonen. jag vet att jag måste skärpa mig, sluta vara så  ynklig och mesig. men det är inte så lätt förstår du. mamman och pappan har allid sagt att jag är ett känsligt barn. och det är ju sant. men åh, jäkulsens.
egentligen så skriver jag inte till dig åt dig för dig. det bara blev såhär.