oublieuse

och så plötsligt hittar jag mig själv räknandes helt andra dagar.
jag förstår inte, handlar detta om stolthet? inte från min sida, den kastade jag bort för ett tag sedan, hade det varit en svald stolthet jag behövde hade jag gett mig själv en örfil för länge sedan, vad jag behöver är vetskapen om att jag inte kommer få höra det där som jag tror kommer komma, de små få obetydliga orden skulle skjuta mig. jag vill ha ett hederslöfte om perfektion, och det kan ingen ge mig, jag kan inte ens lura mig själv till det. jag försöker spela upp scenariot i mitt huvud, det slutar lika illa varje gång och det gör ont. och detta, nuet gör lika ont. och en del av mig tror att det egentligen är ingenting, att det för dig är ingenting, det gör också ont. jag vet att detta lika mycket är mitt fel, men jag undrar om det är utav samma anledningar. du vill inte höra eller se dehär orden, men jag klarar omöjligt av att gråta mig till sömns inatt också. förlåt mig, men när ska du någonsin förstå?