oublieuse

och så plötsligt hittar jag mig själv räknandes helt andra dagar.
jag förstår inte, handlar detta om stolthet? inte från min sida, den kastade jag bort för ett tag sedan, hade det varit en svald stolthet jag behövde hade jag gett mig själv en örfil för länge sedan, vad jag behöver är vetskapen om att jag inte kommer få höra det där som jag tror kommer komma, de små få obetydliga orden skulle skjuta mig. jag vill ha ett hederslöfte om perfektion, och det kan ingen ge mig, jag kan inte ens lura mig själv till det. jag försöker spela upp scenariot i mitt huvud, det slutar lika illa varje gång och det gör ont. och detta, nuet gör lika ont. och en del av mig tror att det egentligen är ingenting, att det för dig är ingenting, det gör också ont. jag vet att detta lika mycket är mitt fel, men jag undrar om det är utav samma anledningar. du vill inte höra eller se dehär orden, men jag klarar omöjligt av att gråta mig till sömns inatt också. förlåt mig, men när ska du någonsin förstå?

såhär ser vissa får ut. störd ras som ser mer ut som hundar typ, än får.en engelsk köttras, dvs man har dem för att äääääta först och främst. appropå det fick vi fika på sista stället idag, hembakade bullar och kakor. fantastiskt.

trogna läsare och kära fans, det finns bara två saker som händer i mitt liv at the moment, men håll ut, det försöker gör jag.

idag var en lite mer händelserik dag på jobbet, först och främst blev jag stångad av baggen fyratjugosju ett par gånger (bagge=pappan för er som är retards) nästa  jobbiga grej var att jag stack mig på en kanyl, det gjorde ont och blödde, men var en bra påminnelse till att aldrig ta heroin. jag fick även höra talas om en häst som bott i ett växthus, och en  D-ponny som bott i en lekstuga. slutsats; somliga människor är fan inte kloka någonstans. nu ska jag lära er en sak om får som jag fått lära mig idag, inom flocken har de ofta grupperingar dvs mindre flockar som de exempelvis ligger och chillar i, och ofta delar de upp sig efter färg, en man berättade att han har svarta tackor (mammafår) som fått vita lamm, när de är avvanda eller inte lika beroende längre går de ofta över från mammans till de vita fårens flock i flocken, jag ställer mig då frågan, är får rasister? vi undrar alla även hur detta går till, de har ju aldrig sett sigsjälv i spegeln? hur vet de att de är vita respektive svarta, bruna osv? får har nämligen ingen som helst kroppsuppfattning annars, får hon bara ut huvudet genom någonting fortsätter hon att pressa och tror att hela hon ska komma igenom. man kan ju tycka att de kunde tittat på kompisen bredvid och insett att det är lönlöst, men icke! det kallas inte fårskallar för ingenting!
det var allt för mig, imorgon börjar jag klockan tolv, sen kommer åke hit.

idag har jag ringt till "callcenter" de som håller koll på vart vi ska åka och fixar grejer till oss och bett dom skicka hem cvb listor för kor till oss. helt själv. ett litet steg för mänskligheten, ett enormt steg för mig. oj vad jag JOPPHAR hoppas jag blir lite rik sen.

söndagförmiddag bakfyllan men då vill jag ha en väldigt jättestor pommestallrik heartbroken det är rätt så fint att vara kär jag har aldrig varit med om något finare men det är värt det säger jag ju men jag har ju sett dig hur ledsen du varit hur dåligt du mått men jag säger ju att det är värt det det väger över all dendär ledsenheten du som är så liten kan väl inte vara ledsen ja ja honom är jag glad för varför hatar vi honom för att han krossade ida och jag känner ingentingingenting och det känns så jävla bra för det kändes alldeles för länge och det förstörde alldeles för mycket.

"idaboda, ska du träffa oss ikväll, du är vår vän. vill du ha något från systemet?"


lördagförmiddag och det vankades festligheter. det var möllevångsvestival, saknade ansikten vin inställd spelning han lagade soppa åt mig och krossade mitt hjärta föreningsgatan istället för nobellvägen och därmed fel korsning och resultatet ingen fest ingen toa inga verktabletter det var det bästa jag hört i hela mitt liv man kan inte tro att han kan vara ledsen när han ser ut och säger såntdär vit päls och dans på scen fast han är den sista personen jag vill träffa ikväll retro hatar nouvelle vague men är vi vänner på facebook då skriver jag till dig där nästa gång får ni inte lov att ta med egen dricka in vi har jättesköna soffor du vet att det är värt det jag lovar det är värt det hon ber till gud för mig varje dag din musik ger mig migrän jag är inte full och pratar redan om s sexliv fast det är ju ida det är ju ida svart om läpparna från flaskan man gör så gott man kan vi hjälps åt men detdär är ju killtoan oj men hej fy vad längesen hur mår du ni är så fina ni verkar så kära åh kanske att jag dör lite om jag bara fick vara lite närmre hålla din hand när de säger sådär.

jag vet jag vet. men jag tvingas svälja ner detdär flera gånger om dagen. helt plötsligt har mitt huvud hittat på att det är något som inte stämmer, så att jag måste övertala migsjälv om att allt är bra. håller väldigt mycket inre monologer med migsjälv, som i huvudsak går ut på att jag skäller ut migsjälv.
stört, så mycket strunt jag råkar skriva när jag inte tänker. ja jag vet ja jag vet. allt är bra och vi vinner. men jag ska fan spränga sverige och pussla om det så det passar ihop.

undra när jag ska hitta ett annat samtalsämne. om en månad kanske.

förstår du? va?
och jag känner en sån lättnad när musiken går på igen.
det är en rastlös krypande känsla i mig, när vi inte får vara nära varandra. du sa att det känns bra för du vet att om det verkligen skulle vara så kan du åka till mig, för jag finns där. du finns där, och hur mycket jag än anstränger mig och koncentrerar mig så får jag inte vara nära dig. och det känns inte bra. det här känns inte bra. det är inte som förut, jag är inte van nu, jag är avvand. och tvärt om, avvänjning tar lång tid, som för en fölis ju. det är så himla dumt alltihop, jag lämnar alltid mitt självförtroende på dedär perongerna. tänk om du ändrar sig tills nästa gång? jag läser in betydelser i inbillade förändrade tonfall. sitter tyst och väntar på att du ska säga precis detdär som blåser bort det. vet inte vad det är jag vill att du ska säga, har ingen aning. något som tar bort känslan i magen, som får mig att inte gråta när jag lagt på telefonen. jag vet att jag måste skärpa mig, sluta vara så  ynklig och mesig. men det är inte så lätt förstår du. mamman och pappan har allid sagt att jag är ett känsligt barn. och det är ju sant. men åh, jäkulsens.
egentligen så skriver jag inte till dig åt dig för dig. det bara blev såhär.

avskyr att räkna. 
en två och en halv. en två tre.
kan inte låta bli. är trött på att räkna. längtar tills jag inte behöver räkna längre.
nästa gång kan jag ens inte räkna. för jag vet inte. ingen vet. kan inte ens det.
det är hur länge som helst, det var länge sen det var hur länge som helst, hur
ska det gå? jag kommer bli sådär alldeles stilla.

jag skulle kunna ligga sådär allid, mot din bröstkorg och känna dina andetag och hjärtslag mot min kind. om jag fick dra in lukten nedanför din hals i mina lungor och känna dina armar runt min rygg.
kanske är folk trötta på klicheer om vasssa höftben och pojknackar och allt detdär, men kanske inte du och jag. kanske är vi två inte det. det är ju det allt handlar om. och det slår mig så ofta när jag ser på dig, att du är den finaste personen jag vet.
förlåt förlåt för min dumma tystnad.
säg att du vet att mitt hjärta slår lika hårda slag.