oublieuse

vi ska jobba om new age. så himla tråkigt. så jävla flummigt, fattar ingenting av vad som står. helt ärligt. så. jävla. tråkigt. kan verkligen inte relatera till sånt här, låter bara som big time bullshit i mina öron.

har börjat läsa glaspärleresan. kommer ihåg att jag tyckte den var så himla bra när jag var mindre. vill också flytta till landet innanför, fast samuel skulle nog inte trivas, för man kan inte riktigt köpa en massa saker där... annars undrar jag om imorgon är en annan dag med christer björkman verkligen ska vara med på vår spelningslista på allvar? den känns en aning malplacerad.

jag hatar detta. det är så totalt omöjligt för mig att fokusera. känner bara den där äckliga känslan i halsen. känner för att lägga mig under täcket och storgråta för att sedan sova i tre veckor ungefär. pms? kanske. jag vet inte hur jag ska tackla det här. jag vet inte hur jag får lov att tänka om att det går så jävla dåligt. jag vet inte vad jag ska göra. det känns så jävla äckligt. det känns så jävla äckligt.

jag åkte tåget mot göteborg och det var så mycket människor och hundar och tidningar. på perongen satt samuel och linn och vi tog en spårvagn till liseberg och där var hela göteborg och halva resten av sverige och ville och se det sista av håkan hellström på länge vi fick stå i kökökö och missa en halvtimma. men det är okej, håkan sjöng känns ingen sorg för mig göteborg och den firade 10 år prick. allt var finfint, men vi kunde inte dansa för jag hade en stor väska och jag såg ingenting för även om jag inte är så liten så är jag inte så stor och bakom stora människor blir man liten. efter allt och en lång varm buss var vi i dendär stan och bussen tyckte jag var i vägen och körde på mig lite men jag dog inte, och jag dog inte heller när samuel lurade mig att gå på en tågbro på hemfärden och nejnejnejdå där kommer inga tåg och du kan inte ramla ner, men så tändes alla lampor och det kom tydligen en båt och bron behövde öppna sig och med hjärtat i halsgropen fick vi skynda oss ner på sidan, mitt hjärta i vilket fall. living on the edge. mina fötter var blodiga när vi kom hem fast inte på grund av någon buss eller något tåg eller någon båt men inte var det sämst natt nej. det är det aldrig. hur skulle det kunna vara det? vem tror på den nu? jag tror. vi tror.

och vi har en katt, en liten mymla. och lunds kullerstenar är i olika höjder och lite för många om man inte är van och inte är alldeles nykter. då händer det saker med alldeles för fina läppar.

inatt hade jag sämst natt på en buss och nu har jag ont i huvudet. men det sitter en jättesvag doft i mina kläder som inte är min. och batteriet höll hela vägen och ännu mer.

dethär mina vänner, är ömsesidig kärlek. hon spinner i mitt knä när jag sitter vid datorn eller läser, jag ger henne mat och vatten och slänger inte ut henne allt för ofta även trots att hon väcker mig vid halv 6 och väsnas till förbannelse. (frihet är slaveri, och jag vann.)

det funkar inte riktigt, jag läser men jag förstår inget,jag kommer inte ihåg vad jag läst bara några meningar efter. jag kan inte låta bli att tänka att det är ju bara en uppgift, vad spelar det för roll, om jag inte gör den? jag lyckas ju ändå inte. jag vet att jag inte får tänka så, men de kommer iallafall, de himla tankarna. jag är för van vid att börja och inte slutföra. det är en slags panik som far runt i kroppen på mig. jag vet ju att jag måste, att detta är min sista chans. men jag hör hela tiden jagkanintejagkanintejagkanintejagkaninte i huvudet. och samtidigt försöker jag verkligen tänka att jag kan inte strunta i det. jag har klarat en månad, tre månader går bort på praktik, ca en och en halv på lov, då kan det bara vara typ tre kvar kanske? det kan väl inte vara så svårt, när man tänker på det sådär. för någon som inte är i denna situationen själv så låter det kanske som något alldeles superlätt. det kan jag tala om för er, att det är det inte. det är det verkligen inte. det är så jävla svårt. så jävla svårt att inte åka hem och lägga mig. att inte stänga in mig någonstans och bara stirra och försöka andas regelbundet. ligga kvar och inte gå upp. jag vet att jag babblar in mig och snurrar runt och söker mig tillbaka till hur det var och kändes förut men det bubblar upp i mig och jag vet inte vart jag ska ta vägen. jag sitter med tårar i ögonen och en stor klump i halsen och försöker försöker försöker.

jag borde plugga religion. men istället läser jag 1984. det känns så himla mer intressant och givande. vill ha läst ut den så jag kan tänka på den. fast har bara läst 50 sidor än så länge, sist jag läste den så lyckades jag glömma bort den och blev tvungen att lämna tillbaks den innan jag läst klart. om en vecka ska hela religion-mediekommunikation- foto arbetet vara klart. vet inte om jag tror på det. om jag blir tvungen ta mina bilder själv, så lär jag missa deadline grovt. hehe. vilken inställning va. vill inte göra tråkiga skouppgifter, vill läsa bra böcker dagarna i ända.

har kört fast. har kört så grundligt jävla skitfast. och har knappt börjat. har inte börjat. fattar inte, har bara en ond aning om att jag inte kommer att göra det här. ska prata med min lärare och be henne förklara för mig. men vet ändå inte om jag faktiskt kommer göra det. om jag kommer hinna. och allt det där. detta är så otroligt drygt. dessa himla projekt. alla förbannade uppgifter kommer vara i ämnesövergripande projekt. alla bilder vi ska ta på hela året måsta höra till en text. så himla tråkigt. så himla tråkig klass. jag vet att jag inte så mycket som lyfter ett finger för att bli vän med dem, så jag får skylla mig själv att allt blir så jävla tråkigt och tyst. men vad ska jag med dem till egentligen? ge mig en givande skoldag så jag inte ruttnar.

allvarligt talat.

hohoho.

men verkar som det är så att jag går i skolan och det tar lite tid, så det blir nog inget för mig.

emma har fått svar från försökspersongrejet!!!! vi trodde väl aldrig att de skulle höra av sig, hohåjaja, hur ska hon göra? det är den stora frågan!

för det skulle ju vara tråkigt om hennes huvud svullnar upp och inte återgår till det normala igen..då blir det kanske inget med ivar ( jag får skriva så här för han kommer aldirg nånsin läsa denna bloggen och ingen som känner honom heller) men att tjäna massa pengar bara sådär är ju rätt trevligt..

tvingar till mig kärlek som vanligt. SKA vinna hennes hjärta. skaskaskaska.

ilovesamhäll.

jag har lämnat in mitt första arbete och haft redovisning. innan dess gjorde jag två läxor.  det är inte lätt och det är inte helt utan ångest jag gå upp på morgonen. men jag gör det.

det finns folk i min klass som pratar med mig. det finns två som pratar med mig som om vi känner varandra lite, trots att vi inte gör det. jag är inte totalt alldeles ensammast. det funkar.