oublieuse

Inte heller jag har endast en bästa vän. Mina bästa vänner heter Emma, Hannah och Malin. Och så Samuel såklart.

Som ni märker så är det på denna "dagen" jag fastnat, det beror inte på true blood, det är slut för länge sedan, utan för att jag banne mig inte vet vad jag ska skriva! Hannah gjorde det så bra, och man vill ju inte vara sämre, men jag varken orkar eller får till det. Så jag kör en snabbis istället.

Hannah har jag känt sen barnsben, nästan innan höll jag på att säga men det var ju faktiskt inte sant. Utan på dagis var det, och där gick de andra töserna också och då lekte man ju lite men sen när de började på sexåsgrupp på skolan istället så var det inte mer med det. I högstadiet kom vi i samma klass och det var kanske ungeför i åttan som vi på riktigt fann varandra, även om vi hängde lite i sjuan också men då provade man ju på lite fler olika folk. Iallafall var det då jag blev kompis med Emma på riktigt tror jag (?) Malin var ju också med, men hon var samtidit mest just det med, hon och jag var egentligen inte riktigt "kompisar" vi umgicks inte alls ensamma eller så, inte i nian heller även om det nog var betydligt mer då än i åttan. hur som helst, sommarlovet efter nian åkte Emma, jag och Malin på språkresa till Malta tillsammans, de hade bokat först och sen hoppade jag på, de hade bett att komma i olika familjer är att lära sig så mycket som möjligt och eftersom jag bokade själv nämndes inget. Av ren slump kom jag och Malin i samma familj, troligtvis var det mer öde än slump eftersom det inte var någon vidare familj och vi behövde varandras stöd där. Den sommaren blev Malin och jag supertighta.

Alla relationer går i vågor tror jag. Förr var Hannah alltid prio nummer ett för mig. Mitten på gymnasiet och ett ganska bra tag framöver var det Emma som var den jag överlägset hängde mest med, Nu är det Malin som jag får abstinens av att inte se tillräckligt ofta och som jag måste fråga om råd och tömma mina bekymmer för. Det betyder ju inte att jag bryr mig minde om Emma och Hannah än vad jag gjorde förut. Absolut inte.

På de här världsfina tjejerna har jag ju nu Samuel också, som ju också är min allra bästa vän, det är ju tur för hur skulle det annars se ut? Bit för bit har han ju blivit mer än min pojkvän, hade han inte varit min bästa vän också hade det nog inte känt så himmelens bra som det gör nu.

Det finns såklart fler otroligt fina människor som står mig väldigt nära också. Men Jag delar så ofantligt många minnen med de här tre flickorna, de har varit det allra viktigaste i mitt liv. Vi har format varandra till de personer vi är idag. Jag älskar dom som otroligt mycket.

är för övrigt hemsk sugen på att rota fram gamla bilder som hannah gjort lite, men de ligger på en annan datro så det blir ett senare projekt, men jag lovar att det kommer!

förlåt om dethär blev en hemskt dålig text, men behövde få ämnet överstökat så jag kan göra igång igen.

xoxo yours truly.

Börjar med att ursäkta frånvaron, men Samuel tvingar mig att titta på true blood hela tiden. på riktigt. Vi har sett två säsonger på en och en halv vecka!

Idag har jag ännu inte gjort så mycket så för att komma ikapp så skriver jag om igår.

Min dag igår började fruktansvärt. Jag hade knappt sovit någonting på hela natten och jag sover egentligen relativt bra nu för tiden. Men inte den natten, så när alarmet ringde någon gång efter sex så ville jag inte gå upp. Kvällen innan hade Samuel valt någon "rolig" snabb låt som alarm, då var det lite underhållande men inte på morgonen. Eftersom han har en fruktansvärd vana att låta alarmet gåå en stund innan han stänger av det blev jag tvungen att ryta åt honom att stänga av det. Sen gick jag upp, lika klarvaken som hela natten men gud så trött. Höll på att missa bussen pga Sams tandborstining men vi hann. väl framme, gick jag klockan 0800 på min första riktiga lektion på terminen. Temat var dikter, jag lärde mig inte så mycket men den en och en halva timmen gick fort. Sen var skoldagen över. Sam mötte mig utanför och han smakade kaffe och kardemumma. Vi gick hem till Eva och hängde en liten stund sen gick vi och la oss. sov till 1300. skönt. sen fick vi sätta fart för vi skulle ju leta bil. Egentligen var ingen av oss sugna på att leta bil eftersom vi egentligen inte vill ha någon. Men eftersom vi måste ha en så satte vi igång, Samuel gjorde upp en rutt med bilar i malmö som vi skulle besöka. Eftersom vi sovit så länge var jag väldigt skeptisk till att vi skulle hinna med östra hamnen - emilstorp - kvarnby + handla innan 1700. När han var färdig sa jag lite försiktigt, men golfen i staffanstorp då? Ska vi inte åka till den istället? Sagt och gjort. vi tog bussen och hoppade av 10 mins gåväg därifrån men då kom Lotta, åkes mamma och hade fått syn på oss så hon vände och körde oss dit. Så himmelens snällt. Den lilla röda golfen kändes bra i magen, när vi hittade ett darth vader huvud i plast i den insåg vi att japp, den här ska vi nog ha. sen gick vi tillbaks till bussen och handlade mat i svedala och lagade mat hemma och sen insåg samuel att det bara var tre avsnitt true blood kvar och de måste vi ju se och sen var klockan kvart över tolv och sen sov vi och jag drömde mardrömmar om folk med helt svarta ögon.

puh,  sådärja.

Kärlek är att alltid vilja vakna bredvid honom. Att kunna krypa nära hur som helst när som helst. Att vilja smälta igenom hans hud och bli ett extra lager. Att se framtiden. Att vilja göra vanliga tråkiga och nya hisnande saker tillsammans. Att lägga ansiktet mot hans varma mjuka hud mellan skuldrorna om morgonen. Att låta dagboken veta hur mycket man saknar honom. Att se honom dansa till musiken i sitt huvud. Att höra honom äta frukost. Att kunna berätta vad som helst. Att kunna gråta tillsammans. Att ta viktiga beslut tillsammans. Att känna sig trygg. Att bli tvungen att skrika högt, för vad annars finns det att göra? Att inte kunna låta bli att röra vid honom. Att vilja vara världens bästa person. Att göra allt för att han ska må bra. Att alltid lyssna. Att slås igen och igen och igen av hur fantastisk han är. Att be honom berätta om hur element fungerar bara för att man vill höra på hans röst. Att se honom komma gående på långt håll. Att våga säga jag älskar dig jag älskar dig högt och tydligt.

Jag har fyra föräldrar som jag älskar och som älskar mig. Mamma, pappa, Eva och Anders. Jag tänker bara skriva om "mamma och pappa" idag, annars kommer det bli massor och jag ska till tandläkaren snart.
Irene och Tom heter de. De bor inte tillsammans och har ingen kärleksrelation, de har de aldrig haft. Men jag tror nog att min pappa är en av min mammas bästa vänner och vice versa.

Min pappa är en djurmänniska. Han är utbildad djurskötare och arbetar som vaccinatrör för svenska blå stjärnan och svenska djurhälsovården. Blå stjärnan kan ni googla om ni vill veta mer om, det är en bra grej! Han har hästar, en fågel, två grisar som han tagit över för att förra ägaren inte kunde ha kvar dem, likadant är det med hunden som han tog över när hon var elva för att hon behövde ett nytt hem, höns, ankor och fler fåglar har även funnits förut. För att förstå hur stor del av hans hjärta som ägnar sig åt djurs välbefinnande kan man berätta att hans drömjobb skulle vara att arbeta som en sådan person som är som en djurpolis som åker ut när det finns misstanke om missötsel och räddar djur. Det yrket finns inte i sverige och jag vet inte vad det heter, men ni förstår ändå antar jag. Min pappa är oftast glad och skämtsam och pratar hela tiden, och då menar jag helahela tiden. På det har han lite dåligt minne så han minns ofta inte att han redan berättat det han pratar om. Min pappa är en man som ställer upp för sin dotter 100 %. Han har varit med på nästan alla mina ridlektioner, han har ringt och skällt på lärare och rektorer på mina skolor när han tycker att de behandlat mig fel, han har hämtat och lämnat mig på alla möjliga ställen på alla möjliga tider. Jag kan inte komma ihåg en enda gång när vi varit ovänner. Ända gången han blir sur på mig är när jag har dålig framförhållning eller är en stor tidsoptimist. Han har förklarat för mig varför, och det är för att det är de sidor hos honom som han tycker är sämst och han gillar inte att han överfört dem till mig. Han är verkligen en enorm tidsoptimist, jag vet inte hur många gånger han fått köra mig hela vägen in till malmö istället för till bussen 5 km bort för att han hämtat upp mig för sent. Det är alltid bäst att säga att man måste vara någonstans minst fem minuter tidigare än man egentligen måste, annars kan man inte räkna med att vara i tid.

Mamma då, hon är förskolelärare i botten men nu är hon istället rektor. Det är ju bra för hennes plånbok och rygg men ibland undrar jag om det är bra för hennes psyke. Hon jobbar helt enkelt för mycket. Hon är trött när hon åker till jobbet och trött när hon kommer hem. Hon har en häst som hon får dåligt samvete för att hon inte riktigt hinner med. Men hon får ordentlig hjälp i stallet så pappa behöver inte orora sig. När mamma kommer hem är hon ungefär varranan dag på dåligt humör och skäller på mig för att jag inte "gjort vad jag ska här hemma medan hon jobbat hela dagen". Mamma och jag blir sura på precis samma sätt så det är pampampam argheter i tre minuter och sen är vi nänner igen. Min ömma moder och jag har det ganska bra tillsammans, hon är väldigt kärleksfull min mamma. Hon vill att alla ska känna sig välkomna och bekväma hemma hos oss. Personligen tycker jag hon lyckats bra med att skapa ett opretentiöst hem där man inte behöver oroa sig för om man får ha fötterna uppe i soffan eller om man ställer in maten på rätt hylla i kylskåpet. Mamma vill alltid hjälpa till, vare sig det gäller läxor eller bekymmer, hon märker alltid när det är något som inte står rätt till. Antagligen borde jag har tagit emot mer hjälp och stöd från henne när det var kämpigt i skolan och livet förut än vad jag ville göra. Ibland känns det som att jag aldrig kommer fixa att flytta hemifrån och lämna min mamma ensam. Det kommer bli riktigt jobbigt.