oublieuse

E skrev i sin blogg för ett par inlägg sen om hennes värsta diss, att hon var nonchalant, och att hon hade fått den i högstadiet.
Jag fick också min värsta diss i högstadiet, av vår vän som hette Johanna (tänker itne skriva efternamnet även om vi alltid kallar henne det också för jag vill inte att hon ska läsa här om hon är ego och googlar sig själv) Hon sa till mig att jag inte hade någon personlighet. Att jag tappade hela min personlighet helt så fort jag inte hade H vid min sida.

(sen slutade vi umgås med henne, och hon anklagade oss (mig & H typ bara) från att frysa ut henne ur vår klass och vi hamnade på VIP samtal och det var brtutalt och cepe och får inte gå till på det viset det gjorde, och H skrek på henne en gång och sa att bara för jag tycker du har asfulaa kläder så går väl inte jag och säger det till dig osv, vår mentor stod bakom och hörde allt. ååååååhåhå fy vilken fantastisk högstaidetid vi hade!!)

Jag har det inte lätt, först har jag inte ens någon personlighet, och sen när jag skaffar mig en så är den totalt avskyvärd, det är fan konstigt att jag ens har några vänner.

Sitter hemma hos Å med H, vi har nyss ätit middag och diskuterat högstadietiden lite,
vi har kommit fram till att som arbete i samäll "vad som helst som hände efter 1945" så skrev jag om israel /palestina, Å och Bofors, E om Cuba, vi minns tillochmed att Andreas Johansson skrev om Kashmir, vad H skrev om, är det ingen alls som minns, men hon hade på sig sin fångdräkt!!!

vi skrattade ett bra tag åt att jag på engelskan i åttan pratade om Timbuktu när vi skulle prata om vårt favvoband, sen kom vi på att H faktiskt pratade om Good Charlotte, ännu pinsammare, E om Rammstein,men sen kom det fram att Å hade skrivit om Kal P. Dal. pricken över i:et, grädden på moset, eller kanske smöret på grädden på moset fuck yeah.

kan vara världens sämst skrivna blogginlägg men vem orkar bry sig.
Nu har vi alla sovit en stund, eller Å och H sover fortfarande men jag vaknade för jag fick sms, jag vaknadedock inte tidigare när det ringde. Vi hade vår näst sista temadag idag, jag försov mig och kom först efter lunch, så jag fick reda på att jag skulle ha hand om diskussion och en helt ny öving i en helt egen 7a, höll på att kissa på mig. Men ah, det gick rktigt bra, Hade Joakims klass, så han var där från början, det var lite jobbigt, famför honom (somförmodligen är den bästa vuxna jag et och min stora hemliga idol) vill man inte göra bort såg, man vill göra riktiga jävla sgrymt ifrn sig. det gick bra, de pratade bra hade bra tankar och hade grymt roligt, vi höll på för länge och jag ville ta med min en liten ljus lockig pojke hem, han var så fin. Han kan få bli min lillebror, eller så kan jag adoptera honom, det går bra.

jag har tröstätit en hel jävla massa och förvånansvärt nog, känns det bara ännu sämre.
vill inte ha fler "jag saknar dig" i telefonen, det räcker nu. Hon har inget att säga till om,
jag kommer. om jag får, om det går att lösa, snälla säg att det går att lösa. (snällasnälla)

han hade neil young tshirt, tyckte jag hade snygg jacka och skulle se Depeche Mode på arvika i sommar.

jag fick berätta precis vad jag åt under en dag, inklusive hur mycket pasta jag kokar åt migsjälv. jättelöjligt.

Min kära syster bjöd på fika och lite råd angående de miserabla kommande 7 veckorna, som egentligen inte är så dåliga för jag ska ju exempelvis till London oh my god, kommer bli så bäst, men det känns som piss och skit och öl och mög, men om min mor bara kunde svarat i telefon och jag kunde ta lite mod till mig.

eftersom världen motarbetar oss i det verkliga livet, tog jag ock mina vänner tag i det i drömmen.
Vi skulle lifta till åre.
och jag hade visst otroligt mycket kläder och vi visst inte riktigt vilka som var mina väskor, bråttom hade vi, tillsist hade jag en stor väska och E fem tygpåsar med vad vi åtminstone var nästan säkra på. innehöll mina kläder. vi går över en parkering och en bil backar på mig, jag blir skitsur och svär jättelänge, Å som har täten har typ ramlat ner i ett brett dikte med massa gräs, E kastar en av tygpåsarna till henne men den landar i ngt som jag är övertygad om är kiss. Ur den börjar Å packa upp matsäck som hon äter. H blir skitsur då och tycker det är äckligt och att vi kan ju inte äta NU vi har ju bara kommit förbi parkeringen, jag är också skitsur för om det var mat i påsen, VAR är då mina kläder? Helt plötsligt är vi i mitt rum, som liknar min pappas rum men är det inte. Jag pratar med S i telefon och vi har inte setts på flera månader. Sen är jag plötsligt i ett annat rum och in kommer S med en pappa och syster. Jag blir otroligt konfunderad då ingen av dem ser ut som de ska, alla sätter sig i min säng och börjar prata jättehögt. Tjocka är de allihop också, jag får knappt plats. Sen flyttar de lite på sig och S börjar prata, jag svarar inte utan är helt upptagen med att titta på honom och försöka komma på VARFÖR han lurar mig att detdär skulle vara han. Så säger han att inte nog med att vi inte setts på aslänge, utan tjock har han blivit också, jag vill svara något spydigt om att han kanske skulle fortsatt träna och inte äta så mycket, men vågar inte för tänk om det verkligen är S. jag fortsätter titta på honom medan han babblar om att han är tjock och jag tänker att det finns ju ingenting med honom som påminner om den han utger sig för att vara, han har ju inte ens samma ögon, för dehär är små och fula, och sen märker jag att han pratar inte ens på rätt vis hela tiden. Jag tänker att om jag gör slut med den här tjocka fula jobbiga killen som gör intrång i min säng så kanske den riktige S kommer istället, och så flyttar jag mig ner på golvet för jag vill inte se på honom mer och jag är skitsur för att han försöker lura mig. Medan jag sitter där och samlar mod så sätter han sig på kanten och frågar om jag inte är glad att han kom och jag frågar vad han har gjort med sina ögonfransar och han ser bara frågande på mig sen får han en jätteäcklig blick och hånler jag vänder mig bort och han pussar mig på tinningen och jag kniper ihop ögonen och tänker att om jag önskar tillräckligt hårt så kanske han försvinner. för det där, vad det än är, är sannerligen inte, S.

sen väckte minlillasyster mig och sa att det skulle komma in en man och titta på mitt element typ men jag kunde ju ligga kvar i sängen för det gick jättefort och jag fattade ingenting.

H's version är oslagbar. helt enkelt fantastisk. den 30e är det Frst Class Riot, då ska vi klubba! sen ska vi crasha i 2 timmar någonstans, för sen kommer kanske och förhoppningsvis S hit!
(jag vill inte till hultsfred)

Jag vet att jag aldrig skriver någonting betydelsefullt, tar ställnig till något och mest svamlar om rent ut sagt skitsaker som väl inte en jävel tänker på i mer än 7 sekunder, exemepelvis att det finns asdyra fiskar. Det är egentligen inte så att jag inte tycker saker, jag har ganska mycket åsikter om somliga saker, och egentligen så är jag inte rädd för att säga vad jag tycker (nästan) jag står oftast för vad jag tycker, jag tycker ju att jag har rätt. Inte så att ajg tar mig själv på så jävla stort allvar och tycker att ajg är smartast i världen nejnej. För samtidigt så är jag ju rädd, att jag inte ska kunna formulera mig på ett bra sätt eller alls. Att det ska komma någon som är mycket mer insatt än vad jag är och trycka till mig, dumförklara mig, tycka att ajg är en löjlig människa. Att jag ska stå försvarslös och börja fundera på om jag ens tycker dethär. Att jag ska känna mig skrattad åt. Förutom dethär fenomenet som i amerikat kallas för giving birth så är att folk ska skratta åt mig en av de saker jag är mest rädd för. Prestationsångest och mindervärdeskomplex och rädsla för att göra bort mig begränsar mitt liv så otroligt mycket. I alla tänkbara kategorier.
En sak kan jag iallafall ta ställning för här och nu, tillsammans med en undran ifall det är ett moraliskt dilemma för er, för gränsen måste ju gå någonstans åtminsone? Nu ska jag göra mitt utalande,
E och Å, jag älskar er förvisso, men ni säljer era själar till köttindustrin!!!
appropå det här, så gick det idag uppför mig att det kanske kommer bli svårt för mig att arbeta inom resaturangbranchen, då jag redan sen innan är ganska äckelmagad av mig när det kommer till andra människors matrester osv, iallafall, det lite nyare problemet; köttlukt. Jag har alltid tyckt att kött är gott, spagetti och köttfärsås var typ min favoriträtt. Men när jag diskade en köttfärsstekpanna efter S och Jeff i Åre, och stod i den lukten i ja den lilla stund som det tog för mig att gör adetta, så fick jag kväljningar, rikttigt konkret illamående helt enkelt. Hela ajg var bara ett enda stor UEAEHAAAAAAAH. kan detta bli ett problem tro?

Iallafall, utifrån denna blogg, som jag ju faktiskt regelbundet och kanske tillochmed lite för ofta sriver , så undrar jag vad jag egentligen ger för bild av migsjälv och hur nära verkligheten den faktiskt är. Nu är ju största delen avmin otroligt lilla skara läsare folk jag känner väl så den itne är så spridd som den förra (men jag tror att det finns ett par till väldigt ytligt bekanta som läser, någon helt okänd tvivlar jag på denhär gången) så jag behöver kanske inte oroa mig egentligen. jag kan ju inte fråga iheller, typ, kära bloggläsare, vilka är ni? Det skulle ju bli ytterst pinsamt eftersom ingen skulle svara. Men saken är att jag typ är besatt ( i mitt huvud) av att veta vad folk tycker, tänker och säger om mig. Oftast får jag ju inte veta, och när någon väl kläcker ur sig något som någon annan sagt, ja då tenderar ju detta att inte direkt vara särskilt possitivt, exemeplvis som att jag är avsykvärd, (oh happy day liksom). Min stilla undran är väl då egentligen om man utifrån min blogg tror att jag är en (jag säger inte att det är motsatsen, men fan jag hoppas ju) tråkig, totalt ointressant, lågt begåvad lat deppig bitter människa, som inte gör annat än att säga fan livet typ. Det är lite så det känns när jag själv läser, jag skämms liksom. Framförallt funderar jag på om jagsjälv skulle läsa min blogg om jag inte vore en nära vän till migsjälv. Om den på något vis skulle kunna var ett värt tidsfördriv då man inte har något bättre för sig, eller kanske lite mer tillochmed ( fast det vet jag att den inte är) Min kanske och förmodligen bästa kusin L sa häromdagen at hon tyckte att den är precis så som hon tyckker att den (vet iten on hon menar din, eller en) blogg ska vara. (blev så himla glad) Att hon är så himla trött på alla som försöker vara seriösa. jag med, Gud jag med. alla dessa jävla pretton, som använder så svåra ord de kan peta in överallt, bara för att det ska verka bra, för de ska verka så jävla kunniga, djupa, världsvana, duktiga and so on, jag hittar ens inte ordet jag letar efter. alltså jag vill slå dem. ni lurar ingen. jo många men inte alla. jag vet att jag själv kallas pretto, men min blogg är fan inte pretto. så trött på alla som ska vara så jävla Pk hela tiden, och ännu värre är dom som ska vara tvärt om bara för att provocera. varför? om man inte tycker något så säg det inte? varför vill man provocera fram diskussioner? Är det inte roligare att diskutera något man känner föroch har någo riktigt att säga?  elelr har jag bara missat hela grejen med provokation? allvarligt talat så orkar jag inte migsjälv längre nu.  om någon har läst allt detta ska den fan ha poäng.

det blir för tungt.
sov till halv fyra, tvingar mig in i drömmar för att jag inte orkar känna efter hur mycket det känns. tvingar mig ur drömmar, folk bara dör. (jag förstår ingenting.) Biter mig i läpparna, försöker svälja bort klumpen, trårarna innan jag svarar. jag har för mycket föräldrar.Det går inte. jag är så trött.
orkar inte känslan av att stå och se allt rinna genom fingrarna, som vanligt. jag. allt känns äckligt.


"..jag förstår inte, alla vi träffat på senste tiden säger alltid, vilken glad och trevlig tjej ida är. Men så fort man nämner skolan så är det som om du sjunker ihop och blir så ledsen, är det verkligen så illa?"

öh?

jag känner det, hur det kommer, från halsen någonstans. kryper, uppåt och neråt. som igår. igårnatt.
knän i hakan. vitnande knogar. spända käkar.
sen kom skakningarna.

Jag har svårt att hålla tankarna ifrån mig. Men det går ju ibland. Inte när han frågar, och fortsätter att fråga, och prata. När han puschar mig så. Jag är så otroligt medveten om allt detdär. Det är när han pratar på det viset, som det lyser igenom. att han är besviken. Att han förmodligen skämms, tycker väl att jag är korkad. vet väl inte vad han ska göra. Förmodligen vill han tycka upp mig från stolen, ruska om mig ordentligt, slå till mig i ansiktet. VAD HÅLLER DU PÅ MED, FÖRSTÅR DU INTE.
Jag vet att jag misslyckas. misslyckats.
Jag vet att han vet det. han skulle vilja säga det till mig.
Det är klart att jag förstår. det är därför jag är så fruktansvärt rädd.

man sover iallafall gott sen, när man tömt sig helt sådär.
eller gott, tungt i varje fall. Drömde att folk jag kände mördade en massa folk?

Idag har jag varit på Nova med mina systrar. Hittade assnygga jeans, eller ah. dom satt som en smäck som man säger. ca första gången i världshistorien jag hittat ett par jeans som sitter bra och är snygga. näe juste,dom mamma slängde också (god why, jag kommer aldrig sluta vara bitter över detta) men, jag har inte 700 kr. eftersom jag inte har tillräckligt mycket pengar att köpa någonting alls ungefär, så tänkte jag att då köper jag underkläder!!! det var jag i behov av. och det är ganska tråkigt att lägga pengar på så det blir aldrig av. sen insåg jag att om jag hade skramlat ihop allt så hade jag haft råd med en utekväll. men å andra sidan, vad ska man med en utekväll till om man inte har snygga underkläder? men å tredje sidan, VAD SKA JAG MED SNYGGA UNDERKLÄDER TILL. (okej, ni kan andas, det var ingen sensation, jag har inte köpt några spexiga grejer så att jag är värsta puman eller så, (uuuh nu tänkte jag på louise, varför uttryckte jag mig så??) jag har köpt vanliga fucikng underkläder.)
varför pratar jag om underkläder? och vad händemed att jag skulle lägga alla mina pengar på skivor?
Jag sitter och lyssnar på Lisa Ekdahl (mmm E) på skiva, iallafall. Fast den är ju inte min, ännu mindre har jag köpt den

E och jag har tillbringat bussresan hem med att prata om den kommande livskrisen, som kommer rusande mot oss. 30årskris har jag haft sen jag var femton, jag skojar inte, och det vet alla som känner mig. jag vill inte gå i skolan för jag klarar inte av det. Men jag vill för allt i världen inte sluta den och börja jobba. Vi känner båda att där tar livet slut, man förlorar massor av vänner och umgängeskretsrna krymper drastiskt. Man tvingas till ett jobb som man inte vill ha, för pengar måste man ha. det är bara det man lever för. dom där jävla pengarna. för utan dom går det ju inte. Tills man kommer på vad man vill göra, och måste förmodligen plugga igen. Och sen blir väl även det arbetet tråkigt. jag ahr absolut ingen aning om vad jag ska göra i sommar, eller i höst. jag förstår ju att dte itne finns speciellt mycket att välja på, (särskilt för mig) att man komer bli tvungen at ta ett skit så länge jobb,. jag är ju inte dum. men det ger mig ångest. och jag känner att jag inte skulle kunna åka iväg själv och jobba utomlands eller något sådant iheller, för visst man lär sig mycket osv osv, men det känns som om allas liv därhemma skulle fortsätta medans ens eget står still. Och som jag är skulle jag inte kunna åka ifrån allt och alla. jag skulle kunna svamla igenom dethär hundra kilometer till, men jag sparar er det. fan jag vill bara vara hemma, och ha lagom mycket pengar att kunna göra vad jag vill och må bra. haha gud. E säger att vi helt enkelt måste flytta till usa och gifta oss stenrikt. alternativt vinna asmycket pengar. (jag är så jä'vla rädd)


annars kan jag ju uppdatra lite från ridlärare i mellanstadiet att jag kommit fram till att jag skulle kunna tänka mig att bli lågstadielärare. alterantivt hovslagare kom vi fram till idag, det tjänar man pengar på. men måste ha körkort. men å andra sidan kan man jobba som man vill och skita i det när man vill, folk blir lite sura, men accepterar det. det är ju fan att man inte har ett genuint jätteintresse för något alltså.
frågan är väl vart hovslagarhögskolan ligger, och om det händelsevis inte är så man blir hovslagare, hur gör man då?


annat som har hänt idag (för det är så intressant att läsa)
gjort följande två uttalande;
"jag tycker ju bättre om musik än alkohol"
"på allvars ska jag nog sluta supa och köpa skivor för alla pengar istället"
vi har haft umr möte
i hissen dit blev jag lagom mycket antastad av engelskatalande herre i 30årsåldern. OTÄCKT.
E och jag har pratat med den handikappade killen på centralen. Han berättade att han brukar klä ut sig til kvinna. (jotack) han frågade emma om hon när hon sett honom tidigare sett honom som kvinna eller sigsjälv. Han ser sig alltså som kvinna när han står där med ballonger under tröjan. Det var intressant.