oublieuse

jag tvivlar starkt på att boken försoning kretsar lika mycket kring ordet fitta som filmen gör.ordet som i ordet cunt skrivet på ett papper som tycks dyka upp mest hela tiden filmen igenom. annars hände det saker i första halvtimmen, medans resten av filmen tycktes handla om..ingenting, HÄNDE det ens någonting sen? eller ja.. typ. äsch.  får väl läsa boken och ta reda på detta, ytterst viktigt. näe tacka vet jag stolthet och fördom, inte ens en kyss fick man se! annars tycks ju TYCKS vara det nya ordet i min blogg.
HEJOCHHÅ!

var hon, och skulle ha en utställning, sa dom på TV.  tydligen har jag träffat henne men var så liten att jag inte vågade prata med henne. så kan det vara att vara barn. i vilket fall, första generationens regnbågsbarn. det är jag också. om ni inte visste.
frågor på det?

om jag hade fått vara ett djur, hade jag utan tvekan valt att vara en katt. så himla fina djur! smidiga och mjuka. de har integritet, de är så kompromisslösa! som Ås katt skrollan, det närmsta jag kommit henne tidigare är väl då hon gått bakom mig och bitit mig i hälsenorna, kanske att jag kunnat klappa henne någon gång. men inatt, bestämde hon sig för att vi skulle vara vänner. hon praktiskt taget tvingade mig att kela med henne, så fort jag slutade kom hon och gned sitt huvud mot min hand, sedan sov hon tätt intill mig hela natten. och vår lilla katt tingeling, henne kan man omöjligt kela med om det inte är hon som kommer och läger sig hos en, möjligtvis om hon redan ligger någonstans, men att ta upp henne i famnen, där stannar hon inte, sen kan hon komma och krypa upp i knät på en när man sitter i soffan eller krypa in under täcket och sova vid ens mage, när hon bestämmer. fast på bilderna är det kära gamla bilbo, som än en gång inte verkar må så bra.

i onsdags var jag hembjuden på middag hos Li och göran, broccolisoppa och vitlöksbröd, sedan film, glass och te. så himla fint! tidigare på dagen var jag och åt våfflor hos erik och johanna, singo och fredrik var också där. hur mycket våfflor som helst, och drottningsylt. det var också så himla fint, så himla fina är dem, och glada. och glada över att man är där. alltihop vara bara en enda röra av våfflor och glada ansikten och fina ord. åh.
igår var jag och min mammi på middag hos min moster, Li var där då med. sen såg vi across the universe, oj så bra. jag älskar lottas lägenhet, kan vara min favorit. dumt att den ligger i skurup, annars hade jag velat bo där.
nu ska jag strax hem till Å och mysa, jag känner mig lite låg så det ska bli bäst.

förra fredagen var jag och S och E och såg Karin Dreijers Fever Ray på babel. det var helt fantastiskt. och det hade jag glömt berätta. hela galet fantastiskt var det.

frågan är, varför jag sitter och peppar upp min kusin som jag aldirg någonsin pratar med inför den imorgon stundande the hives konserten han ska gå på men inte riktigt peppar själv.
jag vet inte riktigt vad det är för fel på mig, men jag tenderar att ofta göra sådana saker, peppar folk till saker som jag inte ens själv tycker är värsta grejen. eller alltså.. jag kan övertala folk att köpa kläder som de provar, utan att ens själv tycka plagget är snyggt, och ändå kan jag stå där och men jo kom igen nu! eller ett annat exempel, i fredags på Ås jättefina middag, så började jag peppa att hon skulle med ut sen och liksom bah, men vadå det skaadar ju inte att fråga om dina päron kan hämta, när jag kommit på att min egen pappa inte kunde köra dem hem, och då satt jag hela tiden själv och tänkte i mitt stilla sinne att om jag helt och hållet får välja vill jag inte gå ut ikväll. varför, övertalar jag folk att köpa/tycka om saker, som jag inte ens själv gör? det är ju askonstigt? (förlåt, skitkonstigt) ett annat exempel är när jeff skulle köpa sin fjällrävenjacka, han var lite tveksam, men nog fan skulle jag se till att han köpte den. brukar inte jag alltid prata om hur illa jag tycker om de där förbannade dunjackorna? vadfan var grejen men DET egentligen?  (jag ber så hemskt mycket om ursäkt för dethär jeff, ni behöver ju inte tala om det för honom) det exemplet var kanske iofs inte mitt bästa för jag visste ju att han verkligen egentilgen ville ha dendär jackan spå det kan ha varit av ren välvilja..jag kommer bara itne på något konkret annat exempel där någon verkligen KÖPT något.men gud jag vet att det händer..jag menar, jag ger väl blanka fan i att min kusin tycker det hade varit roligare om det var på en fredag..alltså, jag ska inte på konserten, vi umgås inte på något vis, vi pratar typ nevaah med varandra, jag skulle inte märka om han så grät för att det var en så bra spelning, eller om han slängde sin biljett i soptunnan. fan alltså.
när ska jag skaffa mig ett liv?

jag blir verkligen skitdeppig av att se alla dessa sjukt fina bilder på sjukt fina personer som folk i min ålder tagit. dEpPiGh. fan i helvete.  önskar att foto var något som absolut inte intresserade mig på något vis. önskar att jag aldrig mer behöver ta i en kamera.
:(

jag drömde att E och jag skulle fånga en tiger,  först skulle vi skjuta den med bedövningspilar, som skulle blåsas ur ett rör,  och sedan linda in den i svart eltejp, för att tillsist få in den i en bur och flyta den till ett annat ställe.  det var jättesvårt för jag skulle hålla fast den medan E försökte skjuta den och jag var jätterädd att han skulle riva mig eller att hon skulle skjuta mig istället, för E var tvungen att träffa honom i ansiktet för att det skulle hjälpa och där jättenära var jag. H stod i bakgrunden och hånskrattade och sa att det hela såg dumt ut, att vi borde ta en panter istället för den skulle matcha våra knallgula tröjor bättre. urdumt tyckte jag, hur skulle vi då kunna se den svarta tejpen när vi skulle släpppa ut djuret sen när vi flyttat på den? tillsist lyckades E skjuta en pil i läppen på tigern, sen rev den mig på kinden. men vi klarade det,

idag sov jag till klockan fyra på eftermiddagen. sen pratade jag med H i telefon, gick en promenad och läste en bok. men mest tänker jag kanske, på allt detdär. och allt detdär som jag ju kanskekanske ändå borde försöka ta tagi men altså sängen är ju ganska bra å andra sidan, mjuk och skön och varm och skyddande. lite ensam men om jag glider in i drömmar eller varför inte bara en drömlös sömn så försvinner ju allt detdär. uh, jag vet inte. har kommit på att jag ju inte kan släppa allt kanske. det är ju fortfarande ett liv. mitt. eller?

de talar utländska, sa sniff. ingen kan begripa vad de säger!
hur lät det? frågade mumintrollet som satt och stötte kardemumma med hemulen.
råttsla kan du vara självsla, sa sniff.
muminmamman suckade. dethär blir just månljust, sa hon. hur ska jag kunna förstå vad de önskar sig till efterätt på sin födelsedag eller hur många kuddar de vill ha under huvudet!

Det är inte det att jag skulle vilja att du satt fast i mig och inte gjorde annat än att ägnade dagarna åt att lyssna på kent i mitt rum (nog för att det hade varit fint men..) det är bara det att jag vänjer mig så snabbt vid att ha dig här (trots att det var fem (!!!) månader sen sist) så när du poff försvinner så blir jag som alldeles rastlös och kommer på migsjälv med att titta mig omkring efter dig och tänka på vad jag ska säga till dig. det är så tråkigt att vakna på morgonen och vara alldeles ensam, ingen att titta på och krypa lite närmre, ingen att äta frukost tillsammans med, ingen att säga titta solen! till. med ingen menar jag förståss att jag inte kan göra det med dig. Jag hade tänkt att vi skulle gå på fotoutställningarna både på konsthallen och komendanthuset (innan du sa att du skulle vilja) men så blev det inte, (förlåt för det) vi har aldrig varit så bra på dethär med planer du och jag, inte sant?
Jag hade inte velat att det gick som det gick kvällen i lund, jag hade inte velat vara arg och förtvivlad vår sista kväll. men visst är det så att det aldrig blir som man har tänkt sig?
jag hade sagt att jag inte skulle bli så ledsen denhär gången och vi ses ju alldeles snart igen. men nog kom det ett par stilla tårar när jag och tåget gick åt varsett håll. (inte som sist, nejnej) men jag kan fortfarande inte förstå varför jag ska tvingas vara så himla långt ifrån dig när du gör allting så många gånger bättre. Det är så mycket som jag ville säga men aldrig sa, som jag någonstans hade planerat att säga, förlåt för det också. (Och utan ett ljud mitt hjärta i din hand, har jag tappat bort mitt språk, det fastnar i ditt hår ) jag vet att jag är bätte på att skriva än att prata med min riktiga röst, kanske ska vi leka att jag är stum och bara skriva små lappar till varandra?

i min kudde dröjer sig en doft av sovdu kvar, jag ska lägga mig där och börja läsa muminböckerna ikväll och jag vet att när jag vaknar imorgon kommer den att vara borta.

Jag vill ha din ryggrad här
Fäst den i mig
Jag är alltid tryggast när
du är en liten bit ifrån
en rörelse i ögonvrån

jag är verkligen inte så fin på denhär bilden (mamma sa att jag såg ut som mormor (som är typ 86 och vars absoluta favoritartist är bob dylan)) och det är kanske inte världens rättvisaste mot dig iheller fast söt är du,  men åh iallafall.

okej, jag har sömnproblem, det är ingen nyhet.
igår stängde jag av en film mitt i  FÖR JAG VAR TRÖTT. orkade inte se klart den,  blev irritrad på den (eller på att angelina julie är så ful, jag vet inte) trots detta, tog det minst 1,5 h för mig att somna där jag låg i min säng. jag håller koll på klockan och timmarna eftersom vi har en såndär gammal klockan som slår var hel och halvtimme här hos min far. klockan 04.07 när jag sovit ca en timme, ringer "jona" jag vet inte varför jag svarade, och inte tryckte av samtalet, kanske för att jag är en person som svarar när någon ringer, de kanske faktiskt vill någonting,
det var inte jona som ringde, det var någon i deras nya umgänge som gjorde detta (märk väl, de är 20 på det 21a året), han busringde till mig, det innefattade allt detdär som en klassisk busringning gör, jag älskar dig är du singel ska vi ses imorgon. fråga mig inte varför jag inte la på jag vet inte, någonstans i sömnens yrhet insåg jag inte att detta var ett alternativ.  jag säger något i stil med jaja nej vi ska inte ses imorgon vem är du ens jag vet ju att du inte är jona och jag har ju hört hannes skratta i bakgrunden hela tiden, han ville inte svara utan malde bara på på sin fruktansvärt fula skånska älskar du jóna, ja dendär appostrof grejen ska vara där, för han uttaldade jona sådär. sen la han på. samtalet varade i hela 02.18 minuter. efter det var jag klarvaken. 
och klarvaken var jag fan ta mig till efter att  klockan slog halv sju.
FAN I HELVETE GE FAN I OCH RINGA OCH VÄCKA MIG PÅ NÄTTERNA OM NI INTE HAR NÅGOT BÄTTRE ATT SÄGA.
gud, somliga vill faktiskt sova då och då,. så FUCK OFF.

snart kommer han
världens bästa grabb
han med de långa ögonfransarna
med alla sina färger
och det fina namnet
med trummande fingrar
och knasig musiksmak
med fina och obegripliga ord
han som gör mig glad bara av att titta på mig
eller bara av att titta på honom

vi identifierade oss som de olika karaktärerna i sex and the city en gång, jag minns inte om jag var charlotte eller carrie, men det avsnittet som visas idag, är jag definitivt charlotte. varför skulle man vilja klä av sig helt och hållet eller alls på offentliga platser?
Broder Daniel fans överlag ser lite smått retarded ut, inte alla hästar hemma. Dom är oftast småfeta med dålig hy och något skevt avikande i ansiktet.
check. ehe
men fick en komplimang av en tant för min jättegula mössa. så fuck you.

om ni inte visste det, så går två av världens bästa fotografer i min klass!
de är så jäävla grymma! shit alltså.
alla deras bilder är intressanta.
om läraren/arbets/uppgiftsgivaren säger att dethär är inte bra. detta måste göras om
så är den kritiken inte befogad.
12 av 12 porträtt är fel & dåliga, men tja, alla blir ju inte bra på bild!

fyfan vad det ska bli skönt att inte gå i dessa två herrars klass. de står mig fan upp i halsen.

nu när jag sitter i ett hem som inte fullkomligt stinker alkohol och annat unket, så känner jag att jag luktar öl, och något annat. jag luktar fan inte gott. och orkar inte klä av mig. men det skulle vara skönt att komma ur det här taighta fanskapet. jag är så trött.

ps. är lika stark som jeff nu, knäckte antennen på mn lillasysters stereo igårkväll. ds

jag ska börja rida igen!
sen jag började gymnasiet har jag skyllt på att jag inte har tid och därmed tappat intresset, men nu när jag ju måste fylla mina dagar med någonting, kan jag ju lika bra prova om jag tycker det är roligt for real igen. fast, jag känner ju migsjälv så jag kommer aldig släpa mitt arsle (haha fulast ord någonsin) till min egen häst plus där finns dåliga/tråkiga ställen att rida på, så jag ska prata med åsa om hon kanske vill ha rasmus rastad som ändå bara går hemma å dräller i hagen, och sen förhoppningsvis sätta igång alder i sommar kanske.japp. så ser planen ut. vad tycks?

annars har jag färgat håret idag, inte så lyckat, men det duger i strid!

VISSTE väl att man kunde!!! har varit övertygad om det ända sen jag var liten, då jag GRÄT FÖR ATT NI INTE LÄT MIG, djävla föräldrar. tänk vad ni utsatt mig för, jag har hela mitt liv levt i er påhittade verklighet, men jag visste bättre, nog visste jag bättre, man kan rida på strutsar.

fick för mig igen att jag skulle försöka dethär med badkar
men alltså..
det var ännu värre nu
jag finner det direkt obehagligt
jag får svårt att andas, blir yr
hör och känner bara mitt hjärta
ångesten kommer krypande
jag blir äcklad på något vis, tror jag
tillsist klarar jag det inte längre
måste upp måste upp måste upp
kunde sen inte resa mig från golvet
på säkert, 10 minuter

(nej, jag hade inte cpihuvetvarmt vatten)
orättvist, kan man tycka.
undra när jag ska prova igen, folk tycker ju det är så trevligt?

jag hatar jag hatar jag hatar när det blir sådär. jag har inget att säga så därför ringer jag inte, och du har ju sagt att du ska, men det har du inte så det finns väl en anledning du har kanske inte heller något att säga. men jag saknar dig så och jag vill bara att du ska ringa mig. och bara prata, bara prata på om nonsens och ingenting som du kan göra ibland, där det inte spelar någon roll om jag säger något eller inte. och tillsist, ringer du iallafall, men du har inte heller någonting att säga, så dethela blir bara på något vis nästan plågsamt konstigt och jag kan höra på migsjälv hur löjlig och ledsen jag låter. och för varje ord du säger blir det bara värre och värre. och värre. tillsist får jag nästan inte fram ett ljud och du hör knappt vad jag säger och jag vill bara att det ska ta slut och vi ska lägga på och samtidigt absolut inte och helt tvärt om, för jag klarar inte av att höra dig säga orden. jag får tårar i ögonen och jag avskyr det hela, jag avskyr det jag avskyr det jag avskyr det.

H har spenderat helgen hos mig,
vi har tittat på film.
vi har sett Patrik 1,5 det måste vara den bästa svenska filmen efter Tillsammans.
ah så himla himla fint.


Jag kan säga som såhär, jag har nog hoppat av skolan, eller
jag tror att det är vad jag gjort.
fast förmodligen (förhoppningsvis) ska jag gå om trean i höst.  nu gör jag mitt projektarbete, men det är också allt jag gör. den 30e april är det klart. sen gör jag ingenting. än så länge, man vet aldrig vad som händer på vägen. om det känns bra? nej. men det känns skönt. det känns skönt att ett beslut är taget, att jag äntligen vet. jag tycker fortfarande att det är så fantastiskt pinsamt, att det finns inte. jag hoppas innerligt att ingen någonsin frågar vare sig mig eller någon jag känner, när jag ska ta studenten, så att denne inte behöver svara att det gör jag/hon inte. och inte behöva svara på varför är det såhär? av alla misslyckanden, så är nog detta det största. Jag har inte ens berättat det för min pappa. och nu är han på öland en vecka och jobbar. men jag ville inte prata om det när H var där. jag bävar inför det. fan ihelvete varför är studenten en så jävla stor grej.
äh, nu gör det ju inget att jag aldrig beställde någon studentmössa.

nu ska jag duscha för jag känner mig fan jävligt äcklig.
vi ses kanske, eller så försvinner mitt sociala liv totalt pga dethär.