oublieuse

avskyr att räkna. 
en två och en halv. en två tre.
kan inte låta bli. är trött på att räkna. längtar tills jag inte behöver räkna längre.
nästa gång kan jag ens inte räkna. för jag vet inte. ingen vet. kan inte ens det.
det är hur länge som helst, det var länge sen det var hur länge som helst, hur
ska det gå? jag kommer bli sådär alldeles stilla.

jag skulle kunna ligga sådär allid, mot din bröstkorg och känna dina andetag och hjärtslag mot min kind. om jag fick dra in lukten nedanför din hals i mina lungor och känna dina armar runt min rygg.
kanske är folk trötta på klicheer om vasssa höftben och pojknackar och allt detdär, men kanske inte du och jag. kanske är vi två inte det. det är ju det allt handlar om. och det slår mig så ofta när jag ser på dig, att du är den finaste personen jag vet.
förlåt förlåt för min dumma tystnad.
säg att du vet att mitt hjärta slår lika hårda slag.

Det är inte det att jag skulle vilja att du satt fast i mig och inte gjorde annat än att ägnade dagarna åt att lyssna på kent i mitt rum (nog för att det hade varit fint men..) det är bara det att jag vänjer mig så snabbt vid att ha dig här (trots att det var fem (!!!) månader sen sist) så när du poff försvinner så blir jag som alldeles rastlös och kommer på migsjälv med att titta mig omkring efter dig och tänka på vad jag ska säga till dig. det är så tråkigt att vakna på morgonen och vara alldeles ensam, ingen att titta på och krypa lite närmre, ingen att äta frukost tillsammans med, ingen att säga titta solen! till. med ingen menar jag förståss att jag inte kan göra det med dig. Jag hade tänkt att vi skulle gå på fotoutställningarna både på konsthallen och komendanthuset (innan du sa att du skulle vilja) men så blev det inte, (förlåt för det) vi har aldrig varit så bra på dethär med planer du och jag, inte sant?
Jag hade inte velat att det gick som det gick kvällen i lund, jag hade inte velat vara arg och förtvivlad vår sista kväll. men visst är det så att det aldrig blir som man har tänkt sig?
jag hade sagt att jag inte skulle bli så ledsen denhär gången och vi ses ju alldeles snart igen. men nog kom det ett par stilla tårar när jag och tåget gick åt varsett håll. (inte som sist, nejnej) men jag kan fortfarande inte förstå varför jag ska tvingas vara så himla långt ifrån dig när du gör allting så många gånger bättre. Det är så mycket som jag ville säga men aldrig sa, som jag någonstans hade planerat att säga, förlåt för det också. (Och utan ett ljud mitt hjärta i din hand, har jag tappat bort mitt språk, det fastnar i ditt hår ) jag vet att jag är bätte på att skriva än att prata med min riktiga röst, kanske ska vi leka att jag är stum och bara skriva små lappar till varandra?

i min kudde dröjer sig en doft av sovdu kvar, jag ska lägga mig där och börja läsa muminböckerna ikväll och jag vet att när jag vaknar imorgon kommer den att vara borta.

Jag vill ha din ryggrad här
Fäst den i mig
Jag är alltid tryggast när
du är en liten bit ifrån
en rörelse i ögonvrån

jag är verkligen inte så fin på denhär bilden (mamma sa att jag såg ut som mormor (som är typ 86 och vars absoluta favoritartist är bob dylan)) och det är kanske inte världens rättvisaste mot dig iheller fast söt är du,  men åh iallafall.

snart kommer han
världens bästa grabb
han med de långa ögonfransarna
med alla sina färger
och det fina namnet
med trummande fingrar
och knasig musiksmak
med fina och obegripliga ord
han som gör mig glad bara av att titta på mig
eller bara av att titta på honom

jag hatar jag hatar jag hatar när det blir sådär. jag har inget att säga så därför ringer jag inte, och du har ju sagt att du ska, men det har du inte så det finns väl en anledning du har kanske inte heller något att säga. men jag saknar dig så och jag vill bara att du ska ringa mig. och bara prata, bara prata på om nonsens och ingenting som du kan göra ibland, där det inte spelar någon roll om jag säger något eller inte. och tillsist, ringer du iallafall, men du har inte heller någonting att säga, så dethela blir bara på något vis nästan plågsamt konstigt och jag kan höra på migsjälv hur löjlig och ledsen jag låter. och för varje ord du säger blir det bara värre och värre. och värre. tillsist får jag nästan inte fram ett ljud och du hör knappt vad jag säger och jag vill bara att det ska ta slut och vi ska lägga på och samtidigt absolut inte och helt tvärt om, för jag klarar inte av att höra dig säga orden. jag får tårar i ögonen och jag avskyr det hela, jag avskyr det jag avskyr det jag avskyr det.

det förbannade tåget är ju aldrig försenat, 
fort går det.
det går fort.
hur fort som helst, för fort.
på något vis lyckas jag se dem över en perong och genom två rutor.
tjugo minuter. jag vet att barnen och mannen inte kunde låta bli att titta.
sen,
200 sidor i en bok. utan avbrott.
sen,
lite lättare. nej mycket.

i det samtalet, som ni inte vet någonting om.
skratt eller gråt? försiktigt skratt, såklart.
jag önskar att jag varit på samma sinnesenliga nivå,
att jag hade kunnat svara, fråga och berätta.

if you're brave enough you'll just let it happen
if you're brave enough you'll give yourself away


hur kan det ens finnas någonting som stoppar en från att svara, från att säga vad det är man tänker, hur kan man vara rädd för det efter sådana ord? här fortsätter detta i min dagbok för somliga saker behöver skrivas ner man kanske inte här.

jag lämnar det här för det går inte. jag är så trött och jag önskar att jag var mer som någon annan.

jag har tröstätit en hel jävla massa och förvånansvärt nog, känns det bara ännu sämre.
vill inte ha fler "jag saknar dig" i telefonen, det räcker nu. Hon har inget att säga till om,
jag kommer. om jag får, om det går att lösa, snälla säg att det går att lösa. (snällasnälla)

kryssandes mellan vattenpölar i tygskor och en alldeles färgglad mössa. Händer i vantar så att den andra knappt känns, Men vad hjälper det, man blir ändå blöt om fötterna, och kall i ansiktet.

om man inte har så värst mycket tid, så vill man ta tillvara på den, göra det mesta utav den. Ändå blir det en massa sittandes, stirrandes, betraktandes, tittandes, ljudlöst.
(men jag vet vilken bild som etsat sig fast, som jag ser om jag stänger mina ögon)

när du håller mig så nära som det någonsin går att komma. så är det ledsamt också. och jag kan hata mina tankar.
och jag kan hata min hals, som sätter stopp för det mesta.

är du ledsen? nej det är jag väl inte.
inte nu heller, men snart antagligen förmodligen. för nu ska jag sova. även om jag kan, så sover jag hellre i skift. och lyssnar. och vet.

100 mil.
ett hundra mil. det är en sådan sträcka men skojar om.

jag kan inte skriva, men jag förstår, och det var väl egentligen det som var meningen.

Det är tomt och stilla och saker som jag inte förstår. Och alla pratar om drömmar och att det är så man klarar sig.
Det är så dom säger, alla dom stora som vi ser upp till, Dom som är män och pojkar på samma gång och alla dom vanliga som vi inte bryr oss om.
jag vet inte vad vi gjort annorlunda som aldrig pratat om sådant
eller har vi det, har ni kanske
varför vet jag isåfall inte era drömmar
Var har jag varit och vad har jag gjort när alla andra har pratat och längtat och drömt
om vad som komma skall, vad de ska göra och hur och med vem
år efter år har jag lyssnat på och levt genom sångerna om drömmarna
varför har min högsta önskan alltid varit en fin dröm att tro på
Jag minns novellen H, gör du, längst bak i bussen i mörkret. Högläsning och menande blickar.
Jag minns kalla mörka kvällspromenader, jag minns ryggar på asfalt
Jag minns halvuttalade meningar om rädsla
och tårar i ögonvrårna
Jag minns att mörkret och bredvid istället för mitt emot lockade fram allvaret och inte det hopplösa skrattet
Jag vet inte vad som var bättre då och inte vad som är sämre nu, men du är så långt borta nu (och du med, och du och du och du)
och egentligen är det väl bättre nu, när förvirring inte lurar på en tankar man sen inte kan stå för, som bara känns främmande.
kattrivsår på magen byts ut mot kliande nyckelben. Jag har lärt mig att hålla henne i handen är bättre än att hålla andan och bita ihop. Men det gäller bara katten. Jag tror inte att det gäller dig, och mig och er och oss. Eller så tror jag det, vill tro på det. Eller så har han rätt, J.berg. Det spelar ingen roll om Du håller mig hårt.
tårar som inte slutar strömma efter anklagande ord kommer allt mer sällan och byts ut mot en torr ledsamhet även efter de finaste av meningar
långa detaljerade dagboksanteckningar byts ut mot stirrande i väggar
Jag minns hur röstena som borde göra en trygg, trängde in för långt, gav ett tomt ansikte
Jag minns hur lugn och utandning var någon annans rum och hem
jag klamrar mig inte fast vid det som var, (Har man inget annat så kan man ändå ha en dröm som håller en uppe. -herhellström) och jag strävar inte efter ,det. Hur kan jag göra det när jag inte vet vad det är för något. Jag står stilla och tittar mig omkring men kan inte fästa blicken. Går inte framåt, går inte bakåt, möjligtvis i sidled.
Jag vet inte hur det är att brinna för något. Jag vet inte hur det är att var dukig på något.
Men jag vet hur det är när någon säger Jag har inte sagt dethär till någon tidigare eller du får inte säga det till någon.
Jag har brutit det löfet, men jag har hållt det många gånger fler. Det är en fin känsla, när någon anförtror något åt en, särskillt när man förstår att det är sant. Men jag kommer inte ge tillbaks, jag kommer inte lita på dig bara för att du litar på mig. Jag kommer inte döma din hemlighet, men jag kommer att undra för migsjälv vad jag gjort för att du ska tro att det skulle vara bättre att berätta för mig än för någon annan.
Det är sorgligt när man inser att man blir förvånad över att man gjort något bra, men att man säger att jag visste att det skulle bli så när man gjort något man verkligen ångrar.
Gör massor av saker jag inte vill ,för att jag måste. låter bli att göra ännu mer saker som jag måste, som jag borde, även om jag vill. Delar av mig vill, de delar som faktiskt förstår.
Gör av med massor av pengar utan att spendera dem på vare sig smuggelsprit, hårspray och strumpbyxor eller koppar kaffe.
byter ut fasansfullt trötta skoldagar mot konstiga drömmar till klockan två på dagen. Lika sömnlösa nätter.
Jag saknar att du bodde en övertalad mamma och tio minuter härifrån. Jag saknar att du bodde inga pengar och ingen planering bort. Jag saknar att vi kunde titta på varandra och veta att idag sitter vi i varsen fåtölj och tittar på totally spice (av alla tvprogram) istället för att ha idrott och mediekomunikation och historia. trots att det var på olika dagar jag vet. Jag saknar samma frissyrer och jag saknar ridturer i skogen.
Det handlar om att beröra, finns det många som säger. Jag tror inte att jag berör en endaste en. Kanske är det någon som blir glad då och då. Jag vet att folk blir ledsna också. Min mamma blev det nyss, och det var mitt fel. Fast det är kanske också att beröra, fast på ett dåligt vis isåfall.
Jag räknar dagarna som en tröst, men jag vet att när dom är slut kommer jag få räkna ännu längre. Och jag kan ens inte övertyga migsjälv om att den lillalilla tiden därimellan kommer göra någonting bättre. Men jag vet att den är värd det. (det är tre veckor kvar. tjugoen dagar.och en halvtimme.)
Saker blir som man har tänkt sig, inte alltid men ibland, oftast de negativa sakerna. Det är lätt att lägga över beslut på någon annan. Det är också lätt att ta ett beslut, att säga du måste göra dethär. och sedan lägga över ansvaret på att det blir gjort på någon annan. Att säga nu måste du göra såhär. Det är bäst för dig, det bestämmer jag. det kommer bli så bra! Men jag ska inte hjälpa dig, jag ska inte se till att det blir gjort. Det ska hon göra. Men jag ska inte riktigt berätta det för henne. Det ni gjorde var att ni gav mig sju sätt att backa, att välja själv, att välja bort. låta det rinna ut. Och ni vet inte ens om det. Eller så bryr ni er inte, förmodligen är det så. Men det gör inget, för jag bryr mig inte iheller.
Om det är en dröm att någon gång göra livet lite bättre för någon annan, om det är dröm nog. Då är det min dröm.
Annars skulle det vara fint att inte känna att allt är så förbannat meningslöst och ledsamt.
Och det var inte sant att jag inte klamrar mig fast vid det som var, för jag minns ögonblick och ord och händer ögon armar som om det vore igår, som säkert inte du minns och inte ni men jag kommer ihåg dem. Det är inte ens säkert att ni du märkte dem. Men jag sparar på gamla känslor, även om inte alla är så fasligt gamla kanske. För ni du har gjort det så fint ibland, och gör det så fint ibland. Och jag kommer alltid försvara er för ni är det finaste jag har och ni är finare än alla uteblivna drömmar tillsammans. Jag är lika rädd om er som för er. Och egentligen är det inte er som jag är rädd för. det är alla dom andra. Alla dom som kan ta er ifrån mig.
Jag har en ögonfrans på kinden, jag ska fånga upp den med fingert och blåsa bort den så att jag får önska mig något. Jag ska önska mig något alldagligt som att få sova inatt eller att mina strumpbyxor inte ska gå isönder på lördagkväll.
Nu ger jag mig. nu räcker det. Nu får det vara nog.

Down my head turns
But in heart fire burns

som han säger, och lite sant är det ju.Lite.

Okej, har gjort det igen. Ny blogg.
Egentligen avskyr jag blogg.se med deras jävla reklam mitt i allt, ingenting som fungerar och upplägget på blogspot är mycket bättre. Men mitt tålamod är som känt inte speciellt långt så när alla namn jag kunde tänka mig just i den sekunden (kanske 10 minuter då) var upptagna, så föll jag tillbaka hit, med lite puschning från min käre vän H sida. Så jag vet inte hur långvarit dethär blir.
Jag har iallafall en regel denhär gången, slut med emobloggandet. Det vill säga, inga deppressiva det är synd om mig inlägg, sådant har jag min dagbok till. (ska börja med den igen.) Jag förösker på många plan här i livet bli en bättre människa, Men på fullaste allvar vet jag inte om denhär bloggen kommer att återspegla verkligheten korrekt, för jag är oroväckande (läs pinsamt) känslig ibland och kan bli ganska lätt ledsen. Men nog det som sagt.

Idag är det den fjärde november, det är fyra månader sen jag och S träffades för allra första gången mitt i kenthavet under Arvikafestivalen, men det är en annan lite lustig historia, ganska underhållande brukar folk tycka. Det är även tre veckor sen jag haffade bästa killen så att det blev sådär på riktigt liksom. Det tycker jag är kul!
Men det är 24 långa eller korta dagar tills vi ses, är inte livet rent ut sagt förjävligt? Nä skoja, possitiv & glad! (känner du igen det H?)